2026-10-25 | Information, SBTF100
När framtidens bordtennisspelare blickar tillbaka på Svenska Bordtennisförbundets andra sekel kommer åren 2016–2025 att framstå som en särskilt betydelsefull epok. Det var ett årtionde då svensk bordtennis inte bara samlade medaljer och mästerskapstitlar. Det var också en tid då nya hjältar klev fram, då Sverige åter blev en självklar arrangörsnation i världsklass och då en hel generation barn och ungdomar upptäckte sporten på nytt.
Många av de framgångar som präglar svensk bordtennis i dag har sina rötter i dessa år.
När världseliten samlades i Sverige
År 2016 stod Halmstad värd för det europeiska OS-kvalet inför spelen i Rio de Janeiro. För svenska spelare blev det en unik möjlighet att jaga OS-drömmen på hemmaplan inför familj, klubbkamrater och svenska supportrar. Bara två år senare återvände världens blickar till Halland när lag-VM avgjordes i samma stad.
Mästerskapet blev en milstolpe. Sveriges herrlandslag spelade sig fram till bronsmedalj och skapade den första känslan av att något nytt höll på att byggas. Samtidigt blev Halmstad centrum för en av bordtennisens mest uppmärksammade händelser någonsin när Nord- och Sydkorea valde att bilda ett gemensamt lag, ett beslut som väckte uppmärksamhet långt utanför idrottens värld.
Nya stjärnor, nya drömmar
Under samma period växte en ny generation svenska spelare fram.
När Mattias Falck (nu Karlsson) sensationellt spelade sig till VM-final i Budapest 2019 bröts en lång svensk medaljtorka i herrsingel på VM. Många minns fortfarande de karaktäristiska slagen med kortnabbet, de oväntade vinklarna och den spelglädje som fångade publikens hjärtan. Året därpå prisades han med Idrottsgalans utmärkelse Årets prestation.
Samtidigt tog en ung smålänning sina första steg mot världseliten. Truls Möregårdh nådde JVM-final både 2017 och 2019. För de invigda var det tydliga signaler om att en ny svensk världsspelare var på väg.
Parabordtennisen integreras
År 2017 tog svensk bordtennis ett beslut som kom att få stor betydelse även utanför resultaten vid borden. Paraverksamheten integrerades fullt ut i förbundets ordinarie organisation. Därmed blev bordtennisen en pionjär inom svensk idrott.
Detta skedde samtidigt som de sportsliga framgångarna fortsatte. Anna-Carin Ahlquist, Ingela Lundbäck, Emil Andersson, Linus Karlsson och många andra bidrog till att göra Sverige till en av världens starkaste nationer inom parabordtennis. När Para-EM avgjordes i Helsingborg 2019 blev resultatet tio svenska medaljer, ett av de främsta mästerskapen i landslagets historia.
Houston, Malmö och den växande framtidstron
VM i Houston 2021 blev kanske den mest symboliska bilden av svensk bordtennis återkomst till världstoppen. Mattias Falck och Kristian Karlsson blev världsmästare i herrdubbel medan Truls Möregårdh spelade sig hela vägen till VM-final i singel. Under samma mästerskap valdes dessutom Petra Sörling till president för Internationella Bordtennisförbundet, som den första kvinnan någonsin att inneha posten.
Två år senare fick svensk publik uppleva ännu ett oförglömligt ögonblick. Inför ett fullsatt Malmö Arena besegrade de svenska herrarna Tyskland i finalen och säkrade sitt första guld i lag-EM sedan 2002. Vrålet när den sista bollen slogs in tillhör redan svensk bordtennishistoria.
Paris och början på något större
Sommaren 2024 blev kulmen på hela utvecklingen.
När Truls Möregårdh besegrade världsettan Wang Chuqin och tog sig hela vägen till OS-final följde hela svenska folket varje boll. Några dagar senare stod han åter på prispallen tillsammans med Anton Källberg och Kristian Karlsson efter Sveriges första olympiska lagfinal någonsin. Sverige lämnade Paris med två silvermedaljer i bordtennis, den största olympiska framgången för svensk bordtennis på en generation.
Men det kanske viktigaste hände efteråt.
Barnköerna växte i föreningarna. Pingisbord ställdes åter upp i skolor, fritidsgårdar och arbetsplatser. En ny generation inspirerades att prova sporten som en gång gjort Sverige till världsledande.
När Truls Möregårdh 2025 tilldelades Jerringpriset, när han senare samma år som första europé vann en WTT Grand Smash-titel och när Sverige fortsatte att ta medaljer på såväl senior- som parasidan stod det klart att framgångarna inte längre var enstaka höjdpunkter. De var resultatet av ett långsiktigt arbete som pågått i hela den svenska bordtennisrörelsen.
Ett arv att förvalta
Det här decenniet handlade ytterst inte om enskilda medaljer, matcher eller pokaler. Det handlade om ledare som öppnade hallarna kväll efter kväll, om funktionärer som skapade mästerskap i världsklass och om spelare som inspirerade långt fler människor än de själva kunde ana.
När Svenska Bordtennisförbundet nu firar 100 år kan vi därför konstatera att åren 2016–2025 blev mer än ett framgångsrikt kapitel i historieboken.
De blev åren då svensk bordtennis återtog sin plats bland världens främsta nationer och samtidigt lade grunden för nästa hundra år.
Bild: Genrebild Foto: SBTF
2026-10-22 | Information, SBTF100
Under året har diskussionerna kring hur 100-årsjubileet ska firas gått varma. Nu har Svenska Bordtennisförbundets styrelse landat i och kan presentera vad upploppet av jubileumsåret har att erbjuda.
Den 25 oktober 2026 firar som bekant Svenska Bordtennisförbundet, SBTF, 100 år. Detta har under året märkts genom jubileumslogotyper, historiska texter på hemsidan och i Tidningen Pingis, en 100-årsmonter på SM i Karlskrona samt för bara någon vecka sedan ett avsnitt om när herrlandslaget rev den kinesiska muren i podcasten Folkets historia.
På nationaldagen blev vi dessutom uppmärksammade på Skansen, när Svenska Bordtennisförbundet var en av tio organisationer som tilldelades en fana av självaste Kung Carl XVI Gustaf. Dagen var en av årets stora höjdpunkter, och på plats på Djurgården var utöver representanter från SBTF också flera av våra föreningar.
– Planer har funnits för att genomföra flera olika typer av evenemang, inklusive en storslagen gala, men styrelsen har beslutat att bromsa dessa projekt av lite olika anledningar, främst för att man vill använda pengarna i andra delar av verksamheten för att göra svensk bordtennis starkare, säger Tomas Eriksson, ordförande i SBTF.
Det finns många sätt att stärka svensk bordtennis. Under året har fokus lagts på att bygga hela rörelsen starkare för framtiden, och att lyfta bordtennis som idrott. När bordtennisen växer och utvecklas är det av yttersta vikt att säkerställa att förbundets resurser används både effektivt och ansvarsfullt.
Det blir alltså inte med någon gala vi uppmärksammar hundra år av svensk bordtennis, men det betyder inte att vi inte kommer att fira.
I samband med födelsedagen den 25 oktober kommer den sista historiska decennium-texten publiceras på hemsidan, som behandlar åren 2016–2025. Detta innebär att det går att läsa om hundra år av svensk bordtennis utveckling, höjdpunkter och utmaningar.
I Pingis 4/2026 kommer del två av Uno Hedins väldigt läsvärda text om hur Sverige på 50-talet gick från en blåbärsnation till eliten i Europa.
I december tar vi med oss jubileet ut till spelarna. Under RM-helgen är förbundet på plats hos Kungsbacka BTK, Södertälje BTK och Ås IF.
– Alla spelare får en goodiebag med bland annat den gula 100-årströjan, och vi filmar korta intervjuer där spelare, ledare och publik berättar om sitt bästa pingisminne. Filmerna delar vi sedan i våra kanaler, säger Johnny Ewerstein, evenemangs- och verksamhetschef.
Arbetet med jubileumsboken, som sammanfattar Svenska Bordtennisförbundets första 100 år, är nu inne i slutskedet och planen är att boken ska vara tryckt och klar före årsskiftet. Boken kommer innehålla alla de stora svenska framgångarna från det senaste seklet blandat med andra intressanta händelser och historier.
– Det har varit ett långt och intensivt arbete att sammanställa dessa 100 år. Av förklarliga skäl finns det väldigt lite dokumenterat från de första årtiondena men desto mer från de senaste. Vi har grävt djupt i arkiven och förhoppningsvis kommer boken att innehålla både bilder och historier som tidigare inte sett dagens ljus, säger Patrik Björs Strand, ansvarig för 100-årsboken.
Svenska Bordtennisförbundet ser fram emot upploppet av detta jubileumsår med fler historiska texter, firande med rörelsen under RM-helgen samt färdigställandet av 100-årsboken. Därefter fortsätter vår fantastiska rörelse in i 2027 med energi, kompetens och massvis av spännande idéer.
– I min roll som generalsekreterare känner jag enorm stolthet och ödmjukhet att få leda vår idrott in i nästa sekel. Låt oss bära facklan vidare och hålla lågan stark och stadig genom att tillsammans arbeta för svensk bordtennis bästa, säger Johanna Green, generalsekreterare för Svenska Bordtennisförbundet.
Bild: Genrebild Foto: Svenska Bordtennisförbundet
2026-09-25 | Information, SBTF100
När svensk bordtennis gick in i perioden 2006–2015 hade sporten bakom sig närmare tre decennier av internationella framgångar. Waldner och Persson var fortfarande aktiva på högsta nivå, men den generation som hade dominerat svensk och internationell bordtennis sedan slutet av 1980-talet började närma sig slutet av sina karriärer. Samtidigt stod svensk bordtennis inför ett av sina största generationsskiften någonsin.
Perioden kom därför att präglas av omställning. Nya spelare skulle etableras, organisationen utvecklas och svensk bordtennis hitta sin plats i en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt idrottsvärld.
De sista åren med världsstjärnorna
Även under 2000-talets första decennium fortsatte Waldner och Persson att vara svensk bordtennis främsta internationella namn.
Den mest uppmärksammade prestationen kom vid de olympiska spelen i Peking 2008, där Persson tog sig hela vägen till semifinal i herrsingel och slutade fyra. Som 42-åring visade han att svensk bordtennis fortfarande kunde hävda sig på den allra högsta nivån.
Persson fortsatte dessutom att representera Sverige internationellt och deltog vid de olympiska spelen i London 2012, vilket innebar hans sjunde olympiska deltagande.
Samtidigt avslutade Waldner successivt sin internationella karriär efter mer än två årtionden som en av världens mest uppmärksammade bordtennisspelare.
Nya spelare tar ansvar
Parallellt med att de stora stjärnorna trappade ned växte en ny generation fram.
Jens Lundquist etablerade sig som en av Sveriges ledande herrspelare och blev en viktig landslagsprofil under perioden. Pär Gerell representerade återkommande Sverige vid EM, VM och internationella tourtävlingar och tillhörde under flera år landslagets mest etablerade spelare.
Under samma period tog Robert Svensson, Mattias Karlsson, Kristian Karlsson och Jon Persson allt större plats i landslagsverksamheten. Tillsammans med Lundquist och Gerell bildade de kärnan i det lag som successivt skulle föra svensk herrbordtennis vidare efter Waldner- och Perssongenerationen.
Mot slutet av perioden började även Anton Källberg etablera sig som en av svensk bordtennis mest lovande spelare och tog sina första steg mot den internationella eliten.
Även om medaljerna inte längre kom lika regelbundet som under de föregående decennierna fortsatte Sverige att vara en nation att räkna med inom europeisk bordtennis.
Ett nytt lyft för dambordtennisen
Damsidan blev ett av svensk bordtennis mest positiva områden under perioden.
Under de första åren byggde landslaget vidare på den generation som etablerats under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Sandra Johansson, Marie Olsson samt tvillingsystrarna Carina och Susanne Jonsson utgjorde under flera år en viktig del av damlandslagets verksamhet och bidrog till att upprätthålla Sveriges ställning i europeiska mästerskap.
Därutöver kan spelare som Marie Persson och Malin Pettersson nämnas, som bidrog till att ge svensk dambordtennis en stabil elit och en betydande nationell bredd.
Periodens största internationella framgång kom genom Li Fen. Efter flera framgångsrika år inom svensk elitbordtennis vann hon EM-guld i damsingel 2013 och blev därmed Sveriges första kvinnliga europamästare sedan Marie Svenssons triumf i Birmingham 1994.
Vid sidan av Li Fen etablerade sig Matilda Ekholm som en av Sveriges ledande damspelare. Under flera år representerade hon Sverige vid EM, VM och internationella tourtävlingar och utvecklades till en viktig ledargestalt i landslaget för en lång tid framåt.
Mot slutet av perioden började dessutom nästa generation göra avtryck. Linda Bergström, Jennifer Jonsson, Stina Källberg och Daniela Moskovits tog sina första steg i senior- och landslagsmiljöerna och lade grunden för den utveckling som skulle följa under nästa årtionde.
Svenska elitmiljöer i förändring
Klubbarna fortsatte att vara en avgörande del av svensk bordtennis utveckling.
Klubbar som Söderhamns UIF, Halmstad BTK, Eslövs AI BTK, Falkenbergs BTK, BTK Rekord och Spårvägens BTK spelade alla viktiga roller i elitverksamheten.
På damsidan utvecklades starka miljöer i bland annat Eslöv, Halmstad, Lyckeby, Malmöregionen och Stockholm. Elitserierna höll fortsatt hög nivå och gav svenska spelare möjlighet att utvecklas i konkurrens med både nationellt och internationellt motstånd.
Parallellt hade RIG, Riksidrottsgymnasium, i Köping startat upp 2002 och bidragit starkt till den nationella ungdomsutvecklingen.
Samtidigt blev det allt vanligare att svenska spelare representerade professionella klubbar i andra europeiska länder, framför allt i Tyskland, Frankrike och Österrike.
Ett förbund som moderniseras
Perioden präglades inte bara av generationsväxling bland spelarna utan också av en fortsatt professionalisering av svensk bordtennis.
Efter Ulf Lönnqvists långa era leddes Svenska Bordtennisförbundet av Walter Rönnmark mellan 2003 och 2013. Under hans tid fortsatte arbetet med att utveckla svensk bordtennis organisatoriskt och anpassa verksamheten till en allt mer internationell idrottsvärld.
År 2013 valdes Petra Sörling till förbundsordförande. Hon hade redan etablerat sig internationellt genom sitt arbete inom bordtennisrörelsen och inledde ett nytt kapitel i svensk bordtennis ledarskap.
På den sportsliga sidan leddes herrlandslaget under perioden av flera framstående förbundskaptener. Peter Sterneborg avslutade sin period 2006, varefter Erik Lindh tog över förbundskaptensrollen för herrlandslaget, och därefter bland annat Ulf ”Tickan” Carlsson, som fick en central roll i arbetet med att lotsa fram nästa generation svenska landslagsspelare.
På damsidan hade Thomas von Scheele en viktig roll under periodens senare del som förbundskapten för damerna och bidrog till utvecklingen av framväxande generation som följde.
Även sportchefsrollen fick ökad betydelse. Kjell-Åke Waldner var sportchef fram till 2006 och bidrog till att lägga grunden för den fortsatta elitverksamheten. Från 2011 övertogs rollen av Anders Johansson, som ansvarade för samordningen mellan landslag, elitföreningar och talangutveckling.
Samtidigt fortsatte förbundet att utveckla tränarutbildningar, ungdomsverksamhet och elitmiljöer, vilket blev avgörande för att klara generationsväxlingen.
Svensk bordtennis hittar en ny identitet
Jämfört med tidigare decennier blev de internationella medaljerna färre, men svensk bordtennis förblev en etablerad toppnation i Europa.
Samtidigt som Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson avslutade sina unika karriärer växte en ny generation fram. Li Fens EM-guld 2013 visade att Sverige fortfarande kunde nå hela vägen till toppen, medan spelare som Kristian Karlsson, Mattias Karlsson, Jon Persson och Anton Källberg började lägga grunden för framtida framgångar.
När 2015 avslutades stod svensk bordtennis inför en ny epok. De stora världsmästarna hade lämnat scenen, men sporten hade klarat generationsskiftet och byggt upp nya profiler, nya elitmiljöer och en modernare organisation.
Bild: Li Fen Foto: Manfred Schillings
2026-08-25 | Förbundet, Information, SBTF100
När svensk bordtennis gick in i perioden 1996–2005 var utgångsläget unikt. Det föregående decenniet hade gjort Sverige till världens ledande bordtennisnation, med VM-guld, EM-guld och olympiska framgångar. Frågan var inte längre om Sverige kunde nå toppen, utan om landet kunde stanna kvar där när omvärlden utvecklades, Kina återtog initiativet och en ny generation av spelare skulle ta plats.
Perioden kom att präglas av både kontinuitet och förändring. Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson fortsatte att tillhöra världseliten, samtidigt som spelare som Peter Karlsson, Fredrik Håkansson, Magnus Molin och senare Jens Lundqvist bidrog till att Sverige förblev en internationell stormakt. Samtidigt tog svensk dambordtennis ytterligare steg framåt genom profiler som Marie Svensson, Åsa Svensson, Pernilla Pettersson, Sandra Johansson samt Susanne och Carina Jonsson.
Bratislava 1996 – den stora generationens höjdpunkt
Europamästerskapen i Bratislava 1996 blev ett av den svenska guldgenerationens sista riktigt stora mästerskap.
Jan-Ove Waldner vann herrsingeln efter en helsvensk final mot Jörgen Persson, medan Peter Karlsson tog brons. I herrdubbel vann Waldner och Persson guld tillsammans. Sverige tog dessutom lagguldet genom Peter Karlsson, Erik Lindh, Jörgen Persson, Thomas von Scheele och Jan-Ove Waldner under ledning av förbundskapten Ulf Carlsson.
Mästerskapet blev en påminnelse om hur stark svensk bordtennis fortfarande var. Tio år efter genombrottet i Prag stod Sverige alltjämt överst på den europeiska tronen.
Världseliten förändras
Under andra halvan av 1990-talet förändrades det internationella landskapet. Kina återtog stegvis positionen som världens främsta nation, samtidigt som flera europeiska länder stärkte sina satsningar. Trots den ökande konkurrensen fortsatte Sverige att tillhöra världseliten.
Den största individuella framgången kom vid VM i Manchester 1997. Där vann Jan-Ove Waldner sitt andra VM-guld i herrsingel, åtta år efter triumfen i Dortmund 1989. Genom segern befäste han sin ställning som en av bordtennishistoriens största spelare. Samma mästerskap slutade dessutom med VM-silver för det svenska herrlaget, vilket ytterligare visade att Sverige fortfarande tillhörde världens absoluta toppnationer i lag.
Waldners VM-guld kom samtidigt som en ny generation gradvis började etablera sig kring de redan erkända stjärnorna.
Olympiska spel och fortsatt världsklass
Bordtennisen hade nu etablerat sig som olympisk idrott.
Vid OS i Atlanta 1996 tillhörde Jan-Ove Waldner fortfarande favoriterna, men turneringen blev en besvikelse ur svensk synvinkel. Trots detta fanns det mycket som talade för att framgångarna från det föregående decenniet inte var över.
Den största olympiska framgången under perioden kom vid spelen i Sydney 2000. Trots att Waldner närmade sig 35-årsdagen genomförde han en av karriärens mest imponerande turneringar. På vägen till final besegrade han bland annat den regerande olympiske mästaren Liu Guoliang från Kina, innan han tog silver efter finalförlust mot kinesen Kong Linghui. Silvermedaljen blev Sveriges tredje olympiska bordtennismedalj efter Erik Lindhs brons 1988 och Waldners guld 1992.
Vid OS i Aten 2004 visade Waldner återigen sin förmåga att prestera när det betydde som mest. Som 38-åring besegrade han både Ma Lin från Kina och Tysklands stjärna Timo Boll på vägen till semifinal. Även om han slutligen slutade fyra i turneringen betraktas insatsen fortfarande som en av de mest anmärkningsvärda prestationerna i svensk bordtennishistoria.
Även Jörgen Persson fortsatte att representera Sverige på högsta nivå under de olympiska spelen och bidrog till att Sverige under hela perioden förblev en nation som motståndarna räknade med i varje internationellt mästerskap. Trots att konkurrensen från Kina och flera framväxande europeiska nationer ökade lyckades Sverige behålla sin position bland världens främsta bordtennisländer.
Kuala Lumpur 2000 – ännu ett VM-guld
Om 1996 markerade kulmen på en era blev VM i Kuala Lumpur år 2000 beviset på att Sverige fortfarande hörde hemma i världstoppen.
Det svenska herrlandslaget med Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson och Fredrik Håkansson vann lag-VM och tog därmed Sveriges fjärde VM-guld i lag på drygt ett decennium.
Samma år blev också ett av de mest framgångsrika i Peter Karlssons karriär. Vid EM i Bremen vann han herrsingeln och bidrog dessutom till ännu ett svenskt lagguld.
VM-guldet 2000 visade att svensk bordtennis hade lyckats förnya sig utan att förlora sin konkurrenskraft. Laget såg annorlunda ut än 1989, men resultaten var fortfarande världsklass.
Peter Karlsson och nästa ledarskikt
Under denna period blev Peter Karlsson en allt viktigare gestalt i landslaget. Efter VM-guld i dubbel 1991 och flera lagframgångar växte han fram som en av Europas ledande spelare. EM-guldet i singel 2000 blev hans största individuella merit.
Samtidigt växte en ny generation fram. Jens Lundqvist etablerade sig under början av 2000-talet som en av Sveriges främsta spelare och blev en viktig del av landslaget. Tillsammans med spelare som Fredrik Håkansson, Magnus Molin och senare Pär Gerell representerade han den generation som skulle bära svensk bordtennis vidare efter Waldner, Persson och Appelgren.
Det var också under dessa år som svensk bordtennis började förbereda sig för tiden efter den generation som dominerat sporten sedan slutet av 1980-talet.
Damsidan fortsätter framåt
Efter Marie Svenssons EM-guld 1994 fortsatte svensk dambordtennis att utvecklas, även om herrlandslagets stora framgångar ofta kom att dominera uppmärksamheten. Marie Svensson förblev under flera år landslagets främsta internationella namn och befäste sin ställning som en av svensk dambordtennis mest framgångsrika spelare genom tiderna. Hennes dominans på hemmaplan var anmärkningsvärd. Mellan 1989 och 1995 vann hon sju raka svenska mästerskap i damsingel, en svit som saknar motsvarighet i modern svensk dambordtennis.
Samtidigt etablerade sig Åsa Svensson som en av Europas starkaste spelare. Hon tillhörde under flera år den internationella toppen och blev en central gestalt i landslaget efter Marie Svenssons största framgångsår. På nationell nivå tog hon flera mästerskapstitlar i både dubbelspel och lagspel och var en nyckelspelare i Halmstad BTK:s framgångsrika verksamhet.
Under perioden växte också en ny generation fram. Pernilla Pettersson tog över som svensk mästare i damsingel efter Marie Svenssons dominans och vann SM-guld 1996 och 1997. Hon etablerade sig samtidigt som en viktig landslagsspelare och bidrog till att Sverige kunde behålla sin konkurrenskraft internationellt.
Bland de spelare som tog plats i landslaget under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet märktes också systrarna Carina Jonsson och Susanne Jonsson. Tvillingsystrarna blev välkända profiler inom svensk elitbordtennis och representerade under många år landslaget i internationella sammanhang. Tillsammans med spelare som Sandra Johansson och Marie Olsson utgjorde de stommen i damlandslaget under en period av generationsskifte.
Sandra Johansson utvecklades till en av Sveriges främsta spelare under början av 2000-talet och fanns med i det landslag som tog en historisk bronsmedalj i lag vid EM 2002. I samma lag återfanns bland andra Susanne Jonsson, Marie Olsson och Åsa Svensson. EM-bronset blev den största svenska lagframgången på damsidan under perioden och visade att Sverige fortfarande kunde konkurrera med Europas bästa nationer även utanför herrsidan.
Bakom landslagets framgångar fanns också flera starka klubbmiljöer. Halmstad BTK, Mölndals BTK, Lyckeby BTK, Spårvägens BTK och andra föreningar utvecklade spelare som senare blev landslagsspelare och svenska mästare. Konkurrensen på nationell nivå var hård och bidrog till att hålla svensk dambordtennis på en hög nivå trots att den internationella konkurrensen ökade kraftigt under perioden.
Även om dambordtennisen inte nådde samma internationella dominans som herrarna gjorde under Waldner- och Perssonepoken, skapades under dessa år en stabil elitverksamhet med flera generationer landslagsspelare. Marie Svensson, Åsa Svensson, Pernilla Pettersson, Sandra Johansson samt systrarna Carina och Susanne Jonsson blev tillsammans viktiga profiler i arbetet att föra svensk dambordtennis vidare in i 2000-talet.
Ett förbund i förändring
Även organisatoriskt innebar perioden ett skifte.
År 2002 avslutade Ulf Lönnqvist sitt långa ordförandeskap efter närmare ett kvarts sekel på posten. Under hans ledning hade svensk bordtennis upplevt sin mest framgångsrika period någonsin. Efter en kort övergångsperiod med Kjell Larsson och Ingmar Nygren-Bonnier tog Walter Rönnmark över ordförandeskapet 2003 och fick uppgiften att leda förbundet in i en ny tid präglad av generationsväxling och ökad internationell konkurrens.
Under perioden leddes de svenska landslagen av flera framstående förbundskaptener och ledarteam. Ulf Carlsson och senare Peter Sterneborg hade centrala roller i arbetet med att föra svensk bordtennis vidare från den klassiska guldgenerationen till nästa våg av internationella toppspelare. Samtidigt fortsatte förbundet att utveckla utbildningsverksamhet, landslagsorganisation och internationella samarbeten.
Mellan två epoker
När 2005 avslutades befann sig svensk bordtennis i ett generationsskifte.
Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson tillhörde fortfarande världseliten, men den generation som hade dominerat världen sedan slutet av 1980-talet började närma sig slutet av sina karriärer. Samtidigt hade nya spelare etablerat sig och svensk bordtennis hade visat att framgångarna inte enbart varit knutna till enskilda stjärnor.
Perioden gav Sverige:
- EM-guld i lag 1996, 2000 och 2002.
- EM-guld i singel genom Jan-Ove Waldner 1996 och Peter Karlsson 2000.
- EM-guld i dubbel genom Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson 1996.
- VM-guld i singel genom Jan-Ove Waldner 1997.
- VM-guld i lag 2000.
- OS-silver för Jan-Ove Waldner 2000.
- EM-brons för damlandslaget 2002.
Om 1986–1995 var decenniet då Sverige erövrade världen, blev 1996–2005 perioden då svensk bordtennis visade sin uthållighet. Trots hårdare internationell konkurrens fortsatte Sverige att vinna mästerskap, utveckla världsspelare och försvara sin plats bland bordtennisens allra största nationer.
Bild: J-O Waldner tog VM-guld i Manchester utan att tappa set Foto: Bildbyrån
2026-07-28 | Information, SBTF100
Perioden 1986–1995 utgör en av de mest framgångsrika epokerna i svensk idrottshistoria. Under dessa år tog svensk bordtennis steget från att vara en ledande europeisk nation till att bli världens främsta. Landslaget besegrade Kina i världsmästerskapen, svenska spelare vann världs- och europamästerskap, Jan-Ove Waldner blev olympisk mästare och Sverige arrangerade flera av sportens största internationella evenemang. Samtidigt präglades svensk bordtennis av en unik bredd där flera spelare samtidigt tillhörde världseliten.
Ett nytt svenskt landslag tar form
När perioden inleddes hade Stellan Bengtssons generation successivt lämnat över till en ny. I spetsen stod Jan-Ove Waldner, Mikael Appelgren, Jörgen Persson, Erik Lindh och Ulf Carlsson. Snart anslöt även spelare som Peter Karlsson och Thomas von Scheele till den absoluta världstoppen. Tillsammans skapade de ett landslag som kom att dominera både Europa och världen under nästan ett helt decennium.
Även på hemmaplan märktes generationsskiftet. Herrsingel-SM vanns under perioden av Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Mikael Appelgren och Peter Karlsson, vilket visar den ovanliga bredd som svensk herrbordtennis besatt.
Europadominans i Prag 1986
Europamästerskapen i Prag 1986 markerade det definitiva genombrottet för den nya svenska generationen.
Sverige vann lagguldet efter en överlägsen finalseger mot Frankrike. Laget bestod av Mikael Appelgren, Ulf Carlsson, Erik Lindh, Jörgen Persson och Jan-Ove Waldner under ledning av förbundskapten Hans Kroon.
Jörgen Persson blev europamästare i herrsingel efter finalseger mot Polens Leszek Kucharski. Erik Lindh och Jan-Ove Waldner vann herrdubbeln, och Sverige svarade dessutom för en helsvensk EM-final i dubbel då Mikael Appelgren och Ulf Carlsson tog silver.
På damsidan nådde Marie Svensson och Barbro Wiktorsson brons i damdubbel. Det var ett viktigt tecken på att även svensk dambordtennis var på väg framåt internationellt.
Paris 1988 – Sverige bäst i Europa
Två år senare befäste Sverige sin ställning som Europas ledande bordtennisnation.
Vid EM i Paris försvarade herrlandslaget sitt lagguld. Mikael Appelgren vann herrsingeln och Jan-Ove Waldner nådde semifinal. I herrdubbeln tog Appelgren och Waldner ytterligare ett guld medan Erik Lindh och Jörgen Persson tog brons.
Samtidigt gjorde bordtennisen olympisk debut vid spelen i Seoul 1988. Sverige tillhörde redan då världseliten och fick omedelbart ett internationellt genombrott i den nya olympiska sporten. Erik Lindh tog brons i herrsingel och blev därmed Sveriges första olympiska medaljör i bordtennis. Fyra år senare fullbordades utvecklingen när Jan-Ove Waldner vann OS-guld i Barcelona.
VM i Dortmund 1989 – Sverige besegrar Kina
Världsmästerskapen i Dortmund 1989 är ett av de största ögonblicken i svensk bordtennishistoria.
I lagfinalen besegrade Sverige bordtennisens stormakt Kina med sensationella 5–0. Det svenska guldlaget bestod av Mikael Appelgren, Peter Karlsson, Erik Lindh, Jörgen Persson och Jan-Ove Waldner under ledning av Glenn Östh. VM-guldet innebar att Sverige för första gången nådde toppen av världsbordtennisen.
Som om inte detta vore nog blev herrsingelfinalen helsvensk. Jan-Ove Waldner besegrade Jörgen Persson och blev världsmästare. Därmed stod Sverige som vinnare av både lag- och singelklassen vid samma VM.
EM i Göteborg 1990
År 1990 stod Sverige värd för Europamästerskapen i Göteborg.
Mästerskapet blev ännu en svensk triumf. Herrlandslaget tog sitt tredje raka lagguld efter finalseger mot Västtyskland. Mikael Appelgren blev europamästare i singel och visade att han tillhörde världens allra främsta spelare även under 1990-talet.
Göteborgs-EM blev också en viktig publik framgång som ytterligare stärkte bordtennisens starka ställning i Sverige.
Chiba 1991 – ännu ett svenskt VM
Vid VM i japanska Chiba 1991 fortsatte den svenska dominansen.
Sverige försvarade VM-guldet för lag och blev världsmästare för andra gången i rad. Jörgen Persson vann herrsingeln och efterträdde därmed Jan-Ove Waldner som världsmästare. Dessutom vann Peter Karlsson och Thomas von Scheele herrdubbeln.
Sällan har ett land dominerat ett världsmästerskap så tydligt som Sverige gjorde under dessa år.
Waldners olympiska guld
Höjdpunkten på Jan-Ove Waldners karriär kom vid de olympiska spelen i Barcelona 1992.
Genom sitt OS-guld blev han den första svenska olympiska mästaren i bordtennis och en av sportens största profiler genom tiderna. Segern befäste hans ställning som världens främste spelare och gjorde honom till ett internationellt affischnamn långt utanför bordtennisens traditionella kretsar.
Samma år vann Sverige dessutom sitt fjärde raka lag-EM, och Erik Lindh samt Jörgen Persson tog EM-guld i herrdubbel efter en helsvensk final mot Mikael Appelgren och Jan-Ove Waldner.
VM på hemmaplan i Göteborg 1993
Sverige arrangerade 1993 återigen världsmästerskapen i Göteborg.
Inför stor hemmapublik lyckades det svenska herrlandslaget vinna ännu ett VM-guld. Det var Sveriges tredje lagguld på fem år och bekräftade att Sveriges framgångar inte var tillfälliga utan resultatet av en långsiktig och väl fungerande utvecklingsmodell.
VM i Göteborg blev samtidigt en manifestation av svensk bordtennis starka organisation och förmåga att arrangera internationella toppevenemang.
Marie Svensson och damernas framsteg
Under samma period tog svensk dambordtennis viktiga steg framåt.
Marie Svensson utvecklades till en av Europas främsta spelare. Hon vann sju raka SM-guld mellan 1989 och 1995 och etablerade sig som landslagets ledande profil.
Hennes största merit kom vid EM 1994 i Birmingham där hon blev europamästare i damsingel efter finalseger mot nederländskan Gerdie Keen. Därmed skrev hon in sig bland svensk bordtennis största spelare och blev en av periodens viktigaste förebilder.
Marie Svensson nådde även internationella framgångar i dubbel och mixed, bland annat VM-brons i mixed dubbel tillsammans med Erik Lindh 1995.
Andra framträdande spelare under perioden var Åsa Svensson, Pernilla Pettersson, Barbro Wiktorsson och Gunnel Borgström. Tillsammans bidrog de till att lyfta svensk dambordtennis närmare den europeiska toppen.
Svenska elitmiljöer – olika centra för herrar och damer
Bakom de internationella framgångarna fanns ett nätverk av starka föreningar som fungerade som utvecklingsmiljöer för både spelare och ledare. Herr- och damsidan hade delvis olika geografiska tyngdpunkter, men tillsammans skapade de en ovanligt stark svensk elitstruktur.
På herrsidan var Halmstad BTK, Falkenbergs BTK, Malmö FF Bordtennis, Ängby SK, Spårvägens GOIF och Söderhamns UIF de mest framträdande miljöerna. Malmö FF vann lag-SM 1990, 1991 och 1994. Halmstad BTK tog guld 1993 och Ängby SK blev svenska mästare 1992 och 1995. Falkenberg och Spårvägen bidrog under hela perioden med landslagsspelare och starka elitlag.
Halmstad BTK hade en särskild betydelse genom sin roll i utvecklingen av Jörgen Persson och flera andra landslagsspelare. Falkenbergs BTK fortsatte samtidigt att vara en central kraft inom svensk herrbordtennis efter Stellan Bengtssons generation och producerade profiler som Ulf Carlsson, Erik Lindh och Peter Karlsson.
På damsidan var Varbergs BTK länge den ledande föreningen med profiler som Ann-Christin Hellman och Marie Lindblad. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet flyttades tyngdpunkten successivt mot Mölndals BTK, Halmstad BTK, Lyckeby BTK, Borlänge BTK och Spårvägens BTK. Marie Svensson kom att representera flera av dessa miljöer under sin karriär och blev den naturliga ledargestalten för svensk dambordtennis.
Mölndal vann lag-SM 1989 och 1990, Halmstad 1991, 1992 och 1995, Spårvägen 1993 och Lyckeby 1994. Detta visar att svensk dambordtennis utvecklades genom flera konkurrerande och framgångsrika föreningsmiljöer runt om i landet.
Ett förbund i takt med framgångarna
Bakom de sportsliga triumferna stod också ett Svenska Bordtennisförbund som utvecklades organisatoriskt under hela perioden.
SBTF leddes från 1978 till 2002 av ordföranden Ulf Lönnqvist. Under hans långa ordförandeskap utvecklades svensk bordtennis till världens ledande nation samtidigt som förbundet stärkte sin organisation, utbildningsverksamhet och internationella roll.
Under perioden leddes de svenska landslagen av flera framstående förbundskaptener och ledarteam. Hans Kroon, Glenn Östh, Anders Thunström och Sören Ahlén var centrala gestalter på herrsidan under de år då Sverige etablerade sig som världens ledande bordtennisnation. På damsidan bidrog samtidigt ledare som Gunilla Lindström, Ulf Carlsson och andra landslagsansvariga till att bygga upp en verksamhet som successivt stärkte Sveriges position även internationellt. Under dessa år vann svenska spelare och lag medaljer på EM, VM och Olympiska spel, samtidigt som Marie Svensson utvecklades till europamästare och en av kontinentens främsta spelare. Framgångarna var därför inte enbart resultatet av en exceptionell spelar-generation utan också av långsiktigt ledarskap, välorganiserad landslagsverksamhet och ett nära samarbete mellan förbundet och de starka föreningsmiljöerna runt om i landet.
Sverige etablerade sig också som en av Europas främsta arrangörsnationer. EM i Göteborg 1990 och VM i Göteborg 1993 blev organisatoriska framgångar som ytterligare stärkte Sveriges internationella anseende.
Framgångarna byggde på ett nära samspel mellan förbundet, distrikten och elitföreningarna. Landslagsspelarna fick daglig träning i starka klubbmiljöer samtidigt som SBTF samordnade internationella satsningar, träningsläger och mästerskapsförberedelser. Kombinationen av starka föreningar och ett väl fungerande förbund blev en av de viktigaste förklaringarna till Sveriges framgångar under epoken.
En svensk världsera
När perioden avslutades 1995 hade Sverige uppnått något unikt:
- Tre VM-guld för herrlandslaget (1989, 1991 och 1993).
- Fyra raka lag-EM (1986, 1988, 1990 och 1992).
- VM-guld i singel för Jan-Ove Waldner 1989.
- VM-guld i singel för Jörgen Persson 1991.
- OS-brons för Erik Lindh 1988.
- OS-guld för Jan-Ove Waldner 1992.
- EM-guld för Marie Svensson 1994.
- Europamästare i singel genom Mikael Appelgren, Ulf Bengtsson och Jörgen Persson.
Mellan 1986 och 1995 var Sverige inte bara en framgångsrik nation inom bordtennis. Sverige var världens ledande bordtennisland. Kombinationen av starka klubbar, skickliga ledare, en långsiktigt arbetande förbundsorganisation och en exceptionell generation spelare skapade en guldålder vars betydelse fortfarande präglar svensk bordtennis.
Bild: OS-guld genom Jan-Ove Waldner 1992
2026-06-25 | Information, SBTF100
När vi gick in i andra hälften av 1970‑talet var bordtennisens ställning i Sverige och världen framstående. Det senaste decenniets framgångar hade placerat Sverige i världstoppen. Under åren 1976–1985 kom utvecklingen i allt högre grad att handla om förvaltning och anpassning. Sverige behöll sin roll bland de ledande nationerna, men mötte en hårdnande internationell konkurrens samtidigt som spelet förändrades i grunden.
Sverige fortsatte under perioden att vara en återkommande nation i medaljstriderna.
Vid världsmästerskapen 1977 följdes tidigare framgångar upp med svenska medaljer i både lag och dubbel, där spelare som Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och deras lagkamrater fortfarande stod för stabiliteten.
Vid Europamästerskapen var resultaten stabila, inte minst genom lagguldet 1980. De tydligaste individuella prestationen kom dels 1982, då Mikael Appelgren besegrade Jan‑Ove Waldner i finalen i herrsingel, dels 1984, när Ulf Bengtsson knep guld i samma klass.
Samtidigt stärktes sportens internationella ställning när beslutet fattades 1981 att bordtennis skulle bli olympisk idrott – ett steg som ytterligare betonade utvecklingen, även om debut‑OS kom först 1988.
VM 1985, med svenska Göteborg som skådeplats, blev ett tydligt svenskt genombrott i perioden. Där togs det första blågula VM-guldet sedan 1973, när Ulf ”Tickan” Carlsson och Mikael Appelgren vann herrdubbeln. Sverige tog också silver i lag, precis som två år tidigare.
På damsidan var medaljresultaten inte lika många till antalet, men representationen var stabil och Sverige presterade kontinuerligt bra i både EM och VM.
Generationsskiftet – från etablerade namn till nya ledare
Under periodens inledning bar fortfarande spelare som Kjell Johansson, Stellan Bengtsson och Bo Persson resultaten. Efter hand tog en ny generation över. Ulf Carlsson blev en nyckelspelare, och runt honom växte namn som Mikael Appelgren, Erik Lindh och Ulf Bengtsson fram. Mot slutet av perioden slog Jan‑Ove Waldner och Jörgen Persson igenom, där Waldners EM‑silver 1982 blev en tydlig signal om vad som väntade. På damsidan fanns fortsatt en stabil kärna med spelare som Ann‑Christin Hellman och Birgitta Olsson, samtidigt som bredden ökade.
Nationella mästerskap – bredden blir tydligare
SM‑tävlingarna speglade utvecklingen. På herrsidan blev toppen mer öppen. Tidigare dominans ersattes av större variation där flera spelare nådde finaler och titlar. På damsidan breddades konkurrensen ytterligare. Ann‑Christin Hellman var fortsatt en central gestalt, men fler spelare etablerade sig på hög nivå.
Lagspel och klubbar – struktur och dominans
Lag‑SM och Elitserien fick under perioden en allt större betydelse som mått på styrkeförhållandena i svensk bordtennis.
På herrsidan präglades åren inte av en lika tydlig dominans som under tidigare delar av 1970‑talet. Flera klubbar var med och delade framgångarna, och toppen var mer rörlig. Föreningar som Falkenbergs BTK, Spårvägens BTK och andra lag från storstadsmiljöer och starka träningscentrum etablerade sig i toppen och bidrog till en hög och jämn nivå i serien.
På damsidan var bilden en annan. Här var Varbergs BTK den tydligt dominerande klubben under hela perioden, med ett stort antal lag‑SM‑guld och en stark spelarbas kring bland andra Ann‑Christin Hellman.
Denna dominans utmanades visserligen av klubbar som exempelvis Mölndals BTK och andra lag som nådde final- och semifinalspel, men Varberg behöll ett tydligt grepp om toppen under större delen av åren.
Skillnaden mellan herr- och damsidan speglar väl utvecklingen i stort: en bredare och mer konkurrensutsatt struktur bland herrarna, och en stark, tydlig elitmiljö på damsidan.
Spelet förändras – tempo, initiativ och nya krav
Under perioden förändrades själva spelet i grunden. Kontroll- och placeringsspel ersattes successivt av ett mer offensivt och tempobaserat spel. Topspin blev det centrala anfallsslaget, möjliggjort av förbättrade gummibeläggningar. Detta innebar kortare dueller och större fokus på initiativ. Spelet flyttades något bort från bordet, tempot ökade och kraven på fysik och rörelse blev större.
För svensk del innebar detta en anpassningsperiod. Den äldre generationen behövde justera sitt spel, medan de yngre spelarna växte upp med den nya spelstilen.
Förbund och ledarskap – kontinuitet och ansvar
Erik Extergren var ordförande fram till 1978, följd av Ulf Lönnqvist från 1979. Bägge är namn som för evigt är etsade i den svenska pingishistoriens mest framgångsrika år. Förbundskansliet ansvarades från 1976 av legendariska generalsekreteraren Nils ”Nicke” Bergström. Ett ämbete han höll i hela vägen fram till 1995.
På landslagssidan följde Hans Alsér, Kjell Johansson, Anders Johansson och Tomas Berner som förbundskaptener för herrlandslaget. För damlandslaget växlade kaptensgärningen mellan namn som Thomas Stenberg, Thomas Ek, Anders Johansson, Glenn Östh, Marita Neidert och Gunilla Lindström.
En övergång mellan två epoker
Åren 1976–1985 utgör en tydlig övergång i svensk bordtennis.
Sverige förblev en ledande nation internationellt, samtidigt som konkurrensen ökade och spelet förändrades. På hemmaplan stärktes strukturen, med en bred topp på herrsidan och en tydlig dominans på damsidan.
Generationsskiftet tog form och lade grunden för de stora framgångarna under den kommande perioden.
Bild: Fairplay-pris till Stellan Bengsson, 1978
