Svensk bordtennis 1936–1945 – pingis i krigets skugga
Under åren 1936–1945 utvecklades svensk bordtennis i ett Sverige som befann sig både i idrottslig framgång och i världens skugga. Trots kriget, trots begränsningar i omvärlden och trots att internationella mästerskap ställdes in, fortsatte pingisen att gro i landets hallar. Det blev ett decennium där sportens själ befästes – i föreningslokaler, skolsalar och små idrottshallar där bord, nät och bollar blev symboler för både vardag och hopp.
Nationens spelarbas växer fram
Svenska Bordtennisförbundet, grundat 1926, hade redan under förbundets första tio år skapat en stadig grund av regler, tävlingsformer och seriespel. Detta decennium byggde vidare på den grunden. Föreningslivet växte och sporten spred sig över hela landet. Bordtennisen blev en naturlig del av det lokala föreningslivet, där unga och gamla samlades för tävlingar och träning i en tid av oro och instabilitet. Antalet föreningar växte under decenniet från under 100 till över 300, en tillväxt som skulle öka ännu brantare åren efter kriget.
En viktig milstolpe kom 1943, då Svenska Bordtennisförbundet valdes in i Riksidrottsförbundet och därigenom fick en plats i den svenska idrottens gemensamma familj. Det gav sporten ökad status och lade grunden för fortsatt expansion. SBTF-ordföranden mellan åren 1938-1945, Karl-Albert Rabén, skrev följande om detta i SBTF:s 50-årsjubileumsbok 1976.
– Målsättningen att bli godkänd som en auktoriserad sport inom Riksidrottsförbundets ram var viktig för den framtida utvecklingen. Våra stadgar skrevs om för att passa in i RF-sammanhang, såväl vad beträffar organisationsarbetet som tävlingsverksamheten. Vi gjorde väl inte upp någon 5-årsplan för strävan att vinna RF-anslutning, men faktum är att vid idrottsriksdagen 1943 hade vi kommit så långt att Svenska Bordtennisförbundets inträdesansökan blev godkänd utan större motstånd, berättade Karl-Albert Rabén 1976.
SM-tävlingarna – nationens pingishjärta
Trots världsläget spelades Svenska Mästerskapen i bordtennis varje år under hela perioden. Damklasserna fanns ännu inte – först 1946 skulle de införas – men herrarnas SM-turnering var en höjdpunkt i den nationella idrottskalendern.
Decenniet kom att präglas av några starka profiler. Mest lysande var Tage Flisberg, som 1936, 1938, 1940, 1941 och 1945 stod som svensk mästare. Vid första singelguldet var han endast 19 år gammal. Hans spelstil, säkerhet och taktiska mognad gjorde honom till en av svensk pingis första verkliga storstjärnor. Utöver honom satte spelare som Gustaf Johnsson, Arne Andersson och Sixten Forss sin prägel på epoken.
Samtidigt tränade en generation unga kvinnor i skymundan. De skulle inte få chansen att tävla i SM förrän efter kriget, men namn som Margyl Brandt och Lisa Lövdahl skulle snart visa att talangbanken var större än vad resultatlistorna visade.
Lagguldet förärades hela åtta av tio gånger under decenniet till Norrköpings BK Wirgo. Vid samtliga Norrköpingsguld bestod laget av Arne Andersson, Tage Flisberg och Sture Fyrberg. Därefter skulle Stockholmslaget AIK dominera herrarnas seriespel under ett par år.
Den internationella scenen slocknar – men bara tillfälligt
Internationellt var svensk pingis redan ett etablerat inslag. Sverige hade anslutit sig till International Table Tennis Federation 1926 och deltog aktivt i mästerskapen i Prag 1936, Baden 1937, London 1938 och Kairo 1939.
Men efter 1939 mörknade kartan. Under krigsåren 1940–1945 spelades inga världsmästerskap i bordtennis. Den globala idrottsrörelsen pausades, och sporten förlorade sina internationella mötesplatser.
Trots detta förblev sporten levande i Sverige. Här rullade seriespel, nationella tävlingar och föreningsverksamheter vidare. I en tid när mycket annat stod stilla blev pingisen en påminnelse om stabilitet – ett spel som fortsatte även när världen utanför skakade.
Ett decennium som lade grunden för framtiden
När freden kom 1945 stod svensk bordtennis starkare än före kriget. Det fanns ett växande föreningsliv, en stark tävlingskultur, etablerade nationella profiler och en organisation väl förankrad i den svenska idrottsrörelsen.
Detta decenniets gärning skulle snart bära frukt. På 1950-talet tog Sverige sina första stora internationella kliv, och under kommande decennier skulle landet etablera sig som en av världens ledande pingisnationer.
Men allt detta byggde på det som skapades i de små lokalerna under krigets år. Där bollen fortsatte studsa, oavsett vad som hände i världen runt omkring.
Bild: Elitserien 1939 Copyright: Alf Ljungkrantz
