Jul 2024 – en tillbakablick
Ett atomur är ett mätinstrumentet för tid. Det mest exakta har byggts av JILA (en gemensamt bildad institution bestående av forskare från National Institute of Standards and Technology och University of Colorado Boulder). Enligt uppgift drar sig detta atomur endast en sekund på trettio miljarder år. Det känns spontant som att det är inom en helt acceptabel felmarginal.
Det som är intressant är att ett atomur går snabbare högre upp i luften än på marken – enkelt förklarat så går tiden snabbare i rymden. Det hänger ihop med gravitation, enligt Einsteins relativitetsteori som publicerades omkring 1915. Ju starkare gravitation desto långsammare går tiden.
Det föranleder tanken om vi ändå inte befinner oss högt upp i luften med tanke på hur snabbt den verkar springa förbi, tiden.
Vi har nu nått halvvägs av säsongen 2024/2025 och de allra flesta av oss har så smått börjat invänta tomten och en tillhörande välbehövlig julvila.
Årets julbrev ska inte handla om fysik men däremot kommer den gemensamma nämnaren vara tid. I en mängd textalster har fokus varit framtiden – vart vi är just nu, vart vi önskar vara och vad som krävs av oss för att komma dit vi vill. I denna ”julhälsning” tänkte jag göra helt tvärtom och blicka åt andra hållet – nämligen bakåt.
”Life must be understood backwards; but…it must be lived forwards”
Det sade en gång dansken Søren Kierkegaard och det ligger det en hel del i.
Han var inte bara dansk utan även filosof. Att filosofera är något jag själv, mer eller mindre frivilligt, ägnar mig åt många stunder av min vakna tid. Detta utan att, vill jag noggrant poängtera, jag i någon som helst form iklär mig epitetet av att vara en filosof. Tvärtom så är det förmodligen mest rappakalja som snurrar runt i mitt huvud, framförallt i jämförelse med Kierkegaard.
Mina tankar cirkulerar allt som oftast kring bordtennis och hur vi bäst ska kunna växa och bli fler, vad är viktigast för svensk bordtennis och vilken väg samt strategi som är rätt. I mina mörkaste stunder funderar jag såklart över om de val som gjorts och de beslut som fattats över tid varit korrekta? En aktuell tanke sett ur perspektivet att vi under gårdagen lanserade en sensationell nyhet om en Grand Smash i Sverige. Är vår offensiva evenemangsstrategi rätt väg? Bör vi ha en annan plan framåt? För, även om det ger mycket mediautrymme och förhoppningsvis nya utövare, så kräver det såklart också väldigt mycket av vår organisation. Sedan 2018 då vi arrangerade VM i Halmstad har det genomförts ett flertal stora mästerskap i Sverige på ett framgångsrikt sätt. Vi har också en tydlig strategi att kombinera evenemang med vårt sociala rekryteringsprogram PING PONG POWER med syfte att det inte ”bara” blir ett mästerskap utan att det ska alltid finnas en tydlig koppling till vår vision att bordtennisen ska växa. Men ändå…ibland tvivlar jag på min kompass. Och även om jag mycket väl vet att det inte går att göra alla glada och nöjda så är det självklart att när kritiska röster höjs för saker som gjorts, inte gjorts, eller för beslut som inte faller alla på läppen…så äter dem ibland mig. Det ingår dock i uppdraget, det är jag väl medveten om.
Nåväl. Backar vi tillbaka några år så har vi också fått vara med om något historiskt i form av en pandemi som lamslog en hel värld. Tiden och mycket annat stod nästan stilla. Men inte bordtennisen som febrilt arbetade outtröttligt för att hitta kreativa vägar för att få utövas. Sällan har jag varit så stolt och tacksam över vår verksamhet som i princip gick oförminskad genom denna skärseld. Mycket tack vare en enastående bordtennisfamilj som enträget löste sina licenser men också på grund av ett enastående Riksidrottsförbund som gjorde sin röst hörd för idrottens bästa på ett sätt som för svensk bordtennis betytt massor, ja nästan varit helt avgörande för senaste årens organiska tillväxt.
På tal om PING PONG POWER så är det för mig personligen oerhört glädjande att vi efter dess ”födelse” i samband med Halmstad-VM, omfamnat och tagit in det i SBTF och även gjort det till vårt officiella paraply för rekrytering och sociala aktiviteter. Att bordtennisen är så fantastisk ur ett hälsoperspektiv är något vi nästan slås av på daglig basis genom alla de hjärtevärmande historier som når oss. Potentialen är enorm och lika glädjande är att de kollegor som idag förvaltar programmet yrkesmässigt både gör det varsamt, ömt och med stor stolthet.
Under tiden som förflutit sedan jag en dag för cirka sex år sedan klev in (rent metaforiskt) genom de prestigefyllda portarna på SBTF:s kansli har jag lärt mig enormt mycket av väldigt många kunniga personer. En av de viktigaste lärdomarna är att det endast är tillsammans vi kan växa. Även om jag dagligen kämpar med att delegera och våga släppa kontrollen så förstår jag att det är ute i våra föreningar och distrikt som det måste hända – det är där tillväxten ska bli verklighet. SBTF ska agera katalysator och köra loket, visa vägen. Min önskan och personliga målsättning framåt är att vi ska bli ett så bra serviceorgan som möjligt för att stimulera tillväxten ytterligare. Tillsammans.
En minst lika viktig läxa och erfarenhet är att nyckeln till att bli fler faktiskt finns i andra målgrupper än de där vi traditionellt varit, och är, starka. Självklart har senaste årens otroliga prestationer av våra rakt igenom fantastiska landslag bidragit till den boom och pingisfeber som nu råder men jag vill ändå tro att det målmedvetna arbete som gjorts med att nå nya kategorier utövare också spelat in. Jag vidhåller min tes; Svensk bordtennis har aldrig haft ett bättre läge att återigen bli en riktig folksport – det är för övrigt också min absolut starkaste drivkraft i ämbetet.
Och även om framgång är en viktig faktor så är även tillgänglighet och lyhördhet nog så viktiga ingredienser i tillväxtsoppan. Att vara lyhörd för hur, var och när människor vill idrotta i framtiden och snabbt kunna anpassa sig till det för att även fortsättningsvis kunna vara relevant och attraktiv som idrott för en bred allmänhet kommer vara helt avgörande. Att tillgängliggöra bordtennisen för alla. Pingis för alla överallt. Table tennis for all for life.
För att ta det klivet finns det såklart ett flertal delar som behöver hänga med och utvecklas. Tjatet om digitalisering har förmodligen de flesta tröttnat på men det kommer vara avgörande i många avseenden för hur väl vi kommer lyckas med vår övergripande vision. Utbildning, nya system som förenklar och förbättrar vardagen och ger oss mer information om vår verksamhet så att vi kan fatta beslut baserade på fakta. Inte på gissningar. Inte på gamla trosuppfattningar. Våga tänk nytt. En hel del modiga och svåra beslut kommer behöva fattas på vägen men jag lever i tron att flera av dem är helt nödvändiga.
Vi har tagit många kliv men har självklart en lång väg kvar. Jag brukar slänga mig med uttrycket att, ”om vi hade haft resurser hade vi kunnat anställa tio personer till”. Så mycket möjligheter finns det – enligt mig – även om jag också inser att vi behöver sortera och prioritera. Tiden är nyckeln, återigen. Och resurser.
Intresset för att samarbeta med svensk bordtennis från flera olika håll är stort vilket vi jobbar intensivt för att slå mynt av.
Till slut önskar jag härmed uttrycka mitt allra ödmjukaste tack till alla, kollegor i personal, styrelse, distrikt och föreningar – bordtennisfamiljen. Vilket arbete vi gjort. Tillsammans.
God Jul och Gott Nytt År!
Thomas Buza
Förbundschef
