2026-05-27 | Förbundet, Information
Svenska Bordtennisförbundets styrelse informerar från styrelsesammanträde nummer 6/2026. Under mötet ges också fördjupas information kring olika ämnen, se agenda i beskrivningen.
Datum och tidpunkt för informationsmöte:
Onsdag 3 juni klockan 18.00 via Microsoft Teams.
Du loggar in genom denna Teams-länk.
Agenda
- Styrelsens beslut från sammanträde 31 maj.
- Nulägesbeskrivning: Ramprogram spelarutveckling
- Nulägesbeskrivning: Förstärkt ekonomiredovisning
- Nulägesbeskrivning: STUPA (Pingisarenan)
Separat distriktsmöte samma kväll
Samma kväll kallas SDF förtroendevalda till möte om distriktsmanualen med nulägesbeskrivning och kommande steg. Det mötet startar 19.00 och kallelse sker via separat mejlinbjudan till SDF
2026-05-25 | Förbundet, Information, SBTF100
När svensk bordtennis gick in i den senare delen av 1960‑talet började resultaten på allvar motsvara det arbete som lagts ned under tidigare år. Organisationen hade stabiliserats, träningsnivån höjts och erfarenheterna från internationellt spel blivit allt större. Under åren 1966–1975 tog Sverige steget från att vara en etablerad nation i Europa till att inta en tydlig position även på världsnivå.
Samtidigt handlade utvecklingen inte enbart om elitresultat. Bordtennisen växte som rörelse i hela landet. Spelet blev ett naturligt inslag i föreningsliv, skolor och fritidsverksamhet, och nådde en bredd som saknade motstycke i tidigare perioder. Den svenska framgången byggdes därmed parallellt – både uppifrån genom landslaget och underifrån genom en växande bas av spelare.
Världsmästerskapen i Stockholm 1967 – genombrottet som förändrade allt
När Stockholm åter stod värd för världsmästerskapen 1967, blev det ett tydligt kvitto på hur långt svensk bordtennis hade utvecklats på tio år. Arrangemanget höll hög internationell standard och befäste Sveriges roll som en etablerad nation inom sporten.
Den avgörande förändringen låg dock i resultaten. Sverige tog denna gång bronset i herrarnas lagtävling, vilket markerade att man nu på allvar kunde mäta sig med världseliten. Än viktigare blev framgången i herrdubbel, där Hans Alsér och Kjell Johansson vann guld. Det var Sveriges första världsmästartitel i bordtennis och en historisk milstolpe. Segern fick stor betydelse. I efterhand har den ofta lyfts fram som startpunkten för svensk bordtennis internationella genombrott – ett ögonblick där tidigare utvecklingsarbete omvandlades till faktiska resultat på högsta nivå.
Herrarnas utveckling – från etablering till världsledande
Efter framgångarna 1967 fortsatte svensk herrpingis att utvecklas i snabb takt. Kjell Johansson framträdde som en av världens främsta spelare, med stora internationella meriter och en dominerande roll även på hemmaplan.
Hans Alsér fortsatte att vara en central kraft, både som spelare och som en stabiliserande faktor i laget. Tillsammans bildade de ett av världens starkaste dubbelpar och bekräftade sin position genom ytterligare ett VM‑guld 1969.
Det svenska landslaget kännetecknades nu av en kombination av individuell skicklighet och kollektiv styrka. Flera spelare höll internationell toppnivå, vilket gjorde att Sverige kunde konkurrera kontinuerligt – inte bara vid enstaka tillfällen.
Genombrottet fullbordades 1971 i Nagoya, där Stellan Bengtsson som 18‑åring vann VM‑guld i singel. Det var första gången en svensk spelare blev världsmästare i singel och markerade tydligt att Sverige nått en ledande position i världspingisen. Många av Sveriges 60-talister eller äldre kan än idag berätta exakt var de befann sig när Sveriges första singelguld erhölls. Minns du?
Internationella resultat och en stärkt position
Åren efter 1967 präglades av en allt tydligare svensk närvaro i medaljstriderna. Framgångarna i dubbel, lag och senare singel visade att Sverige inte längre var en utmanare, utan en nation att räkna med i varje större mästerskap.
I efterhand har denna utveckling beskrivits som en övergång från en tidigare relativt anonym idrott till en internationellt etablerad framgångssport. Under denna epok leddes Svenska Bordtennisförbundet av två efter varandra mycket betydande personer i ordföranderollen, Åke Eldh (1958-1970) och Erik Extergren (1971-1978).
Nationella mästerskap – en elit i ständig utveckling
Samtidigt som de internationella framgångarna etablerades höjdes nivån på de svenska mästerskapen. SM‑tävlingarna präglades av hård konkurrens och en växande elitbredd.
På herrsidan var det Kjell Johansson och Hans Alsér som dominerade under stora delar av perioden och tog flera SM‑titlar, men mötte samtidigt starkt motstånd från unga Stellan Bengtsson och andra spelare från landslagsnivå. Faktum är att under perioden 1966–1975 var det endast dessa tre spelare som erövrade antingen guld eller silver i herrsingeln.
Bland damerna var bredden på toppen stor, men toppen av SM-listorna skulle främst befästas av tre personer; Marita Neidert 1967–1970, Birgitta Rådberg 1971–1973 och Ann-Christin Hellman 1974–1978 plus ytterligare tre guld. Namn som för evigt är fastetsade i den svenska pingishistorien.
Den nationella konkurrensen blev därmed en viktig del av den internationella framgången. SM fungerade som en arena där spelarna kunde möta motstånd av hög klass, vilket i sin tur stärkte förberedelserna inför internationella uppgifter.
Lagspel och föreningar – nya centra växer fram
Under perioden fick lagspel och klubbverksamhet en allt större betydelse. De starka föreningsmiljöerna blev avgörande för spelarnas utveckling och bidrog till att skapa stabilitet över tid.
Flera tydliga exempel var Sölvesborgs BTK, Mariestads BoIS, Falkenbergs BTK och Mölndals BTK, som under decenniet utvecklades till flera av landets ledande klubbar. Genom att samla flera av herrlandslagsspelarna skapade föreningarnamiljöer som höll internationell standard.
På damsidan var det hela sex olika föreningar som vann Elitserien under det aktuella decenniet. Men under 1970-talet var det Varbergs BTK som dominerade totalt. Hallandsföreningen tog hem hela sju raka SM-guld med mer eller mindre samma trupp bestående av Ann-Christin Hellman, Birgitta Olsson, Eva Strömvall samt Marie Lindblad som anslöt 1978.
Den växande betydelsen av lagspel innebar att seriesystemet och lagmästerskapen blev centrala delar av svensk bordtennis. Det skapade kontinuitet i tävlandet och bidrog till en tydligare koppling mellan klubbnivå och landslag.
En sport som når hela samhället
Under slutet av 1960‑talet och början av 1970‑talet förändrades också bordtennisens ställning i Sverige. Sporten blev allt mer synlig och tillgänglig, och nådde en publik långt utanför den traditionella tävlingsmiljön.
Det var en period då bordtennisbord dök upp i skolor, föreningslokaler och hem, och där intresset växte i takt med landslagets framgångar. Den ökade bredden stärkte återväxten och gav sporten en stabil grund att stå på även utanför elitnivån.
Ett lysande exempel är Bästa 4:an som startades upp 1972. Första året deltog 635 klasslag, året därpå hela 1 779 lag från hela Sverige. Det instiftade vandringspriset fick namnet Stellan Cup.
Vad många kanske inte känner till är att Bästa 4:an startades som ett projekt med främsta syftet att attrahera fler tjejer till bordtennisen.
I SBTF:s 50-årsjubileumsskrift skriver Björne Lundström följande:
Sammanfattning – från genombrott till etablerad position
Åren 1966–1975 utgör ett tydligt skifte i svensk bordtennishistoria. VM i Stockholm 1967 blev startpunkten för en ny epok, där de första världstitlarna togs och Sverige visade att man kunde konkurrera på högsta nivå. Under de följande åren befästes denna utveckling, och med Stellan Bengtssons VM‑seger 1971 nåddes en nivå där Sverige kunde betraktas som en av världens ledande nationer.
Samtidigt stärktes den nationella strukturen genom högklassiga SM‑tävlingar, växande lagspel och starka föreningsmiljöer. Bordtennisen blev en sport som både nådde internationell framgång och bred förankring i det svenska samhället.
Detta var decenniet då svensk bordtennis inte bara tog sig upp i världseliten – utan också etablerade sin långsiktiga position där och hemma i Sverige.
Bild: VM i Stockholm 1967
2026-04-24 | SBTF100, Start
När mitten av 1950‑talet passerats hade svensk bordtennis lämnat uppbyggnadsfasen bakom sig. Under åren 1956–1965 tog sporten steget in i en ny verklighet – där internationella mästerskap, landslagsarbete och tydliga prestationer satte tonen. Sverige var inte längre en lovande nation i utkanten av världseliten. Man började bli en del av den, även om vägen dit fortfarande krävde tålamod och lärande.
Detta var ett decennium där både herr‑ och damspelare bar utvecklingen framåt. Inte genom enstaka sensationer, utan genom stadiga resultat, organisatorisk mognad och ett växande internationellt självförtroende.
Ett internationellt genombrott – VM i Stockholm 1957
Ett av decenniets viktigaste avstamp kom 1957, då världsmästerskapen i bordtennis arrangerades i Stockholm. Mästerskapet blev ett skyltfönster för sporten i Sverige och gav publiken möjlighet att möta den absoluta världseliten på hemmaplan. Samtidigt blev arrangemanget ett organisatoriskt styrkebesked som visade att svensk bordtennis nu hörde hemma i det internationella finrummet.
Sportsligt sett blev mästerskapet dock en påminnelse om avståndet till världstoppen. Sverige tog inga medaljer vid VM 1957, vare sig i lag eller individuella klasser. I stället dominerades turneringen av Japan, Ungern och Tjeckoslovakien, med Kina som en ny kraft på internationell nivå. För de svenska spelarna blev mötena med dessa nationer lärorika snarare än resultatmässigt framgångsrika.
En av de mest framträdande profilerna i Stockholm var Ichiro Ogimura, redan då världsstjärna och ledande gestalt i den japanska dominansen. Hans spel, tempo och metodiska noggrannhet gjorde starkt intryck på både svenska spelare och ledare – ett intryck som skulle få långtgående konsekvenser.
Samma år bildades även European Table Tennis Union (ETTU), vilket stärkte den europeiska tävlingsstrukturen och skapade tydligare ramar för internationellt spel. För svenska spelare innebar detta fler mästerskap, fler landskamper och ett sammanhang att utvecklas inom.
Herrarnas bredd och spets – ett helt stall kliver fram
När Tage Flisbergs långvariga dominans ebbat ut blev 1956–1965 ett decennium där svensk herrpingis inte bars av en ensam profil, utan av en hel generation.
I centrum stod Björne ”Mellis” Mellström, som tog sitt första SM‑guld 1956 och därefter kom att prägla både nationellt och internationellt spel under flera år. Mellström vann ett stort antal SM‑titlar i singel, dubbel och lag under perioden och blev samtidigt en central figur i landslaget – ofta den spelare som stod för stabiliteten när lagmatcher avgjordes på yttersta marginaler.
Parallellt växte Hans Alsér fram som den mest internationellt gångbare svensken under decenniet. Alsér tog SM‑guld i början av 1960‑talet och blev en återkommande medaljör i både EM och VM, framför allt i lag och dubbel. Hans allroundspel och taktiska mognad gjorde honom till en ny typ av svensk spelare, tydligt anpassad till det modernare internationella spelet.
Men decenniet vilade på fler axlar än så.
Spelare som Åke Rackell och Tony Larsson tillhörde den grupp som regelbundet tog SM‑medaljer och återkom i landslagsuttagningar. Båda bidrog till Sveriges internationella laginsatser under slutet av 1950‑talet och början av 1960‑talet, och var viktiga kuggar i den period då Sverige etablerade sig som ett av Europas starkare bordtennisländer – om än ännu utan de riktigt stora titlarna.
Mot decenniets slut började även nästa generation göra sig synlig. Kjell Johansson etablerade sig nu på nationell elitnivå och tog plats i landslagsmiljöerna. Hans kraftfulla, offensiva spelstil skilde sig tydligt från tidigare svensk tradition och signalerade ett kommande skifte. Hans stora internationella genombrott låg fortfarande några år fram i tiden, men riktningen var tydlig.
Samtidigt tog Stellan Bengtsson, fortfarande mycket ung, sina första steg in i landslagsmiljöer, medan spelare som Carl‑Johan ”Spindeln” Bernhardt etablerade sig på SM‑nivå. Tillsammans skapade dessa spelare något som tidigare saknats i svensk bordtennis: djup, konkurrens och kontinuitet på hög nivå.
Damernas etablering – SM‑styrka och internationella kliv
På damsidan blev åren 1956–1965 avgörande för stabilitet och kontinuitet. Efter införandet av damernas SM‑klasser ett decennium tidigare hade tävlingarna nu satt sig, och flera spelare började prägla både nationella mästerskap och internationella sammanhang.
Spelare som Birgitta Tegnér, Britt Andersson (senare Karlsson) och Lena Guntsch dominerade svenska mästerskap – ofta i både singel och dubbel – och bildade samtidigt stommen i de svenska damlandslagen. Deras återkommande närvaro i toppen skapade både förebilder och långsiktighet.
Den tydligaste internationella bekräftelsen kom 1962, då Sverige tog EM‑brons i damernas lag. Det var den första större internationella lagmedaljen för svenska damer och markerade ett viktigt steg i damernas internationella etablering.
Föreningarna bakom spelarna
Bakom de individuella framgångarna fanns starka föreningsmiljöer, i första hand i Stockholm och Göteborg. Klubbar som Djurgårdens IF, BK Wirgo, AIK och Mariedals IK återkom ständigt i SM‑sammanhang och fungerade som nav för elitspelare och landslagsrepresentation. De bar ett stort ansvar för träning, tävling och utveckling i en tid då elitverksamhet ännu var starkt föreningsdriven.
Mot slutet av decenniet började även nya miljöer göra avtryck. Mölndals BTK växte successivt fram som en tydligare utvecklingsförening, inte minst genom kopplingen till Hans Alsér. Det signalerade ett gradvis skifte där elitspelare inte längre enbart formades i de största stadsklubbarna.
Förbundet, impulserna och Ogimuras avtryck
Den sportsliga utvecklingen stöddes av ett allt mer stabilt Svenska Bordtennisförbundet. Under den första delen av perioden leddes förbundet av Karl‑Albert Rabén, följd av Åke Eldh, som tillträdde som ordförande 1958. Eldhs långa ordförandeskap gav kontinuitet, stärkte det internationella arbetet och skapade bättre förutsättningar för landslagsverksamheten.
En avgörande impuls kom från Japan. Efter sitt framträdande vid VM i Stockholm 1957 knöts Ichiro Ogimura närmare svensk bordtennis. Under vintern 1959–1960 arbetade han under flera månader i Sverige som rikstränare, och återvände därefter även 1962. Han introducerade japanska träningsmetoder, högre träningsintensitet och ett mer professionellt synsätt på fysik och teknik.
Alla tog inte omedelbart intryck – men de som gjorde det, däribland Hans Alsér och senare Kjell Johansson, blev också de spelare som först lyckades konkurrera på allvar internationellt. Ogimuras närvaro blev därmed en brygga mellan lärande och genombrott.
Ett samhälle i takt med sporten
1956–1965 sammanföll med en period av stark samhällsutveckling i Sverige. Fler idrottshallar byggdes, skolidrotten stärktes och organiserad fritid blev en självklarhet. Bordtennisen, med sina låga trösklar och höga tekniska krav, passade väl in i folkhemmets idrottslandskap.
Resultatet blev ökad bredd, förbättrad talentutveckling och gradvis högre kvalitet – för både pojkar och flickor.
Sammanfattning – när grunden till framgång läggs
Åren 1956–1965 var decenniet då svensk bordtennis lärde sig att konkurrera internationellt:
- Sverige tog inga medaljer på VM 1957, men fick ovärderliga insikter om världsnivån.
- Herrsidan breddades och nya profiler tog plats mot decenniets slut.
- Damerna etablerade sig och tog sina första internationella lagmedaljer.
- Föreningarna bar utvecklingen, medan förbundet skapade stabilitet.
- Impulser utifrån – inte minst genom Ichiro Ogimura – satte riktning mot framtiden.
Detta var ett decennium av förankring, reflektion och riktning. Genombrotten låg fortfarande några år fram i tiden – men vägen dit var nu tydligt utstakad.
2026-03-30 | Förbundet, Information
Samtliga förbundsmöteshandlingar finns nu publicerade inför förbundsmötet i Halmstad 11-12 april, inklusive handlingar, årsredovisning, verksamhetsberättelsen, kandidatpresentationer och mer därtill.
Du finner all dokumentation kring förbundsmötet 2026 genom denna länk, därefter klickar du på “förbundsmöte 2026” .
Kontakt
Patrik Björs Strand
Projektledare SBTF förbundsmöte
patrik@sbtf.se
2026-03-25 | Förbundet, Information, SBTF100
När andra världskriget till slut tystnade 1945 stod Sverige, liksom större delen av Europa, inför uppgiften att bygga upp både samhälle och idrottsliv på nytt. I bordtennishallarna spirade samtidigt en ny sorts energi. Det som tidigare överlevt på envishet och ideellt engagemang började nu växa i styrka. En sport som knappt hade hunnit etablera sig före kriget växlade upp – och lade grunden till det internationella rykte Sverige senare skulle komma att bära med stolthet.
Det svenska bordtennisundret var ännu inte fött. Men mellan 1946 och 1955 kunde man ana konturerna av det.
Nya strukturer och en växande idrott
Svenska Bordtennisförbundet hade redan 1943 valts in i Riksidrottsförbundet, ett erkännande som fick betydelse när idrottslivet tog fart igen efter kriget. Under senare delen av 40-talet växte föreningslivet kraftigt, och sporten blev alltmer etablerad i landets idrottshallar, skolor och lokala klubbar. 1945 hade Sverige kring 300 bordtennisföreningar. 1955 hade den siffran växt till otroliga 1 300.
Under de aktuella tio åren var det tre herrar som svingade ordförandeklubban i SBTF; Gunnar Ollén, Tore G Brodd och Karl-Albert Rabén.
Ett annat mycket viktigt steg togs 1946 då damernas individuella SM-klass infördes, vilket markerade en ny fas för sporten i Sverige.
Damernas genombrott – ett historiskt första mästerskap 1946
När damernas SM för första gången spelades 1946 blev det inte bara en idrottslig premiär – det blev också en symbol för en modernare och mer inkluderande bordtennis. Det allra första guldet togs av Eina Ericson från Svartviks IF, efter finalseger mot Gerd Wetterlind från Djursholms IF.
Bakom de första medaljörerna stod många spelare på tur, och representerade den bredd som snabbt växte fram inom damernas tävlingsklasser. Mellan 1945 och 1955 var det hela 10 individer som spelade SM-final.
Flisbergs decennium – en dominant kliver fram
För herrarna var det framför allt Tage Flisbergs tid. Mellan 1946 och 1953 vann han SM-titeln i herrsingel åtta gånger och befäste sig som landets ledande spelare. Hans tekniska och taktiska skicklighet gjorde honom till en av Sveriges första internationellt respekterade pingisstjärnor.
Efterkrigstiden blev därmed en brytpunkt: de äldre generationerna spelade alltjämt med hög klass – men en ny typ av spelare, mer tekniskt tränad och mer tävlingsvan, började dominera.
Nya profiler, nya generationer
Även om Flisberg stod i centrum fanns flera andra spelare som bidrog till epoken. Bland dem fanns Bengt Grive och Elisabeth Thorsson, som båda tog sig högt upp i SM-sammanhang och senare kom att bli viktiga profiler inom bordtennisen.
På damsidan utvecklades startlistorna snabbt. I slutet av 1940-talet infördes också mixeddubbel (1947) och damdubbel (1949), vilket snabbt stärkte den mer moderna strukturen för svensk bordtennis.
Den växande bredden i både klubbar och tävlingsverksamhet skapade goda förutsättningar för framtiden – den generation som under 1960-talet skulle nå internationell stjärnstatus började sina första steg under dessa år.
Internationella steg – Sverige tar plats i Europa
Sverige hade varit medlem i ITTF sedan 1926, men det var först efter kriget som landet på allvar började etablera sig i den internationella tävlingsstrukturen.
Ett stort steg kom 1954 när Sverige för första gången arrangerade Swedish Open Championships, en internationell tävling som framöver skulle bli ett återkommande nav för världseliten under namnet i folkmun – SOC!
Detta var ett tydligt kvitto på att Sverige betraktades som en pingisnation med potential och ambition.
Under dessa 10 år erhöll Sverige två medaljer på VM. 1949 erhöll Tage Flisberg ett herrdubbelbrons tillsammans med engelsmannen Richard Bergmann. 1954 tog samme Flisberg ett förnämligt silver i singelklassen. Motståndare och världsmästare då? Ichiro Ogimura från Japan. Ett namn vi kommer att återkomma till.
En annan mycket viktig tävling som startades upp under detta decennium var föregångaren till Ungdoms-EM, Europaträffen, vars första upplaga hölls 1955 i tyska Ruit. Vid den allra första upplagan lyckades Sverige knipa ett silver i herrjuniorernas lagklass med spelare som Hans Bagner, Reidar Ljungström och Hans Pettersson. Det blev även ett brons i herrjuniordubbeln genom nämnda Ljungström och Pettersson.
När nästa decennium fortsätter vår historia från 1956 kommer många andra kända pingisnamn att fylla raderna. Håll till godo!
Bild: 1: Från SM 1951, 2: Tage Flisberg 1953 Foto: AB Text & Bilder
