2026-04-24 | SBTF100, Start
När mitten av 1950‑talet passerats hade svensk bordtennis lämnat uppbyggnadsfasen bakom sig. Under åren 1956–1965 tog sporten steget in i en ny verklighet – där internationella mästerskap, landslagsarbete och tydliga prestationer satte tonen. Sverige var inte längre en lovande nation i utkanten av världseliten. Man började bli en del av den, även om vägen dit fortfarande krävde tålamod och lärande.
Detta var ett decennium där både herr‑ och damspelare bar utvecklingen framåt. Inte genom enstaka sensationer, utan genom stadiga resultat, organisatorisk mognad och ett växande internationellt självförtroende.
Ett internationellt genombrott – VM i Stockholm 1957
Ett av decenniets viktigaste avstamp kom 1957, då världsmästerskapen i bordtennis arrangerades i Stockholm. Mästerskapet blev ett skyltfönster för sporten i Sverige och gav publiken möjlighet att möta den absoluta världseliten på hemmaplan. Samtidigt blev arrangemanget ett organisatoriskt styrkebesked som visade att svensk bordtennis nu hörde hemma i det internationella finrummet.
Sportsligt sett blev mästerskapet dock en påminnelse om avståndet till världstoppen. Sverige tog inga medaljer vid VM 1957, vare sig i lag eller individuella klasser. I stället dominerades turneringen av Japan, Ungern och Tjeckoslovakien, med Kina som en ny kraft på internationell nivå. För de svenska spelarna blev mötena med dessa nationer lärorika snarare än resultatmässigt framgångsrika.
En av de mest framträdande profilerna i Stockholm var Ichiro Ogimura, redan då världsstjärna och ledande gestalt i den japanska dominansen. Hans spel, tempo och metodiska noggrannhet gjorde starkt intryck på både svenska spelare och ledare – ett intryck som skulle få långtgående konsekvenser.
Samma år bildades även European Table Tennis Union (ETTU), vilket stärkte den europeiska tävlingsstrukturen och skapade tydligare ramar för internationellt spel. För svenska spelare innebar detta fler mästerskap, fler landskamper och ett sammanhang att utvecklas inom.
Herrarnas bredd och spets – ett helt stall kliver fram
När Tage Flisbergs långvariga dominans ebbat ut blev 1956–1965 ett decennium där svensk herrpingis inte bars av en ensam profil, utan av en hel generation.
I centrum stod Björne ”Mellis” Mellström, som tog sitt första SM‑guld 1956 och därefter kom att prägla både nationellt och internationellt spel under flera år. Mellström vann ett stort antal SM‑titlar i singel, dubbel och lag under perioden och blev samtidigt en central figur i landslaget – ofta den spelare som stod för stabiliteten när lagmatcher avgjordes på yttersta marginaler.
Parallellt växte Hans Alsér fram som den mest internationellt gångbare svensken under decenniet. Alsér tog SM‑guld i början av 1960‑talet och blev en återkommande medaljör i både EM och VM, framför allt i lag och dubbel. Hans allroundspel och taktiska mognad gjorde honom till en ny typ av svensk spelare, tydligt anpassad till det modernare internationella spelet.
Men decenniet vilade på fler axlar än så.
Spelare som Åke Rackell och Tony Larsson tillhörde den grupp som regelbundet tog SM‑medaljer och återkom i landslagsuttagningar. Båda bidrog till Sveriges internationella laginsatser under slutet av 1950‑talet och början av 1960‑talet, och var viktiga kuggar i den period då Sverige etablerade sig som ett av Europas starkare bordtennisländer – om än ännu utan de riktigt stora titlarna.
Mot decenniets slut började även nästa generation göra sig synlig. Kjell Johansson etablerade sig nu på nationell elitnivå och tog plats i landslagsmiljöerna. Hans kraftfulla, offensiva spelstil skilde sig tydligt från tidigare svensk tradition och signalerade ett kommande skifte. Hans stora internationella genombrott låg fortfarande några år fram i tiden, men riktningen var tydlig.
Samtidigt tog Stellan Bengtsson, fortfarande mycket ung, sina första steg in i landslagsmiljöer, medan spelare som Carl‑Johan ”Spindeln” Bernhardt etablerade sig på SM‑nivå. Tillsammans skapade dessa spelare något som tidigare saknats i svensk bordtennis: djup, konkurrens och kontinuitet på hög nivå.
Damernas etablering – SM‑styrka och internationella kliv
På damsidan blev åren 1956–1965 avgörande för stabilitet och kontinuitet. Efter införandet av damernas SM‑klasser ett decennium tidigare hade tävlingarna nu satt sig, och flera spelare började prägla både nationella mästerskap och internationella sammanhang.
Spelare som Birgitta Tegnér, Britt Andersson (senare Karlsson) och Lena Guntsch dominerade svenska mästerskap – ofta i både singel och dubbel – och bildade samtidigt stommen i de svenska damlandslagen. Deras återkommande närvaro i toppen skapade både förebilder och långsiktighet.
Den tydligaste internationella bekräftelsen kom 1962, då Sverige tog EM‑brons i damernas lag. Det var den första större internationella lagmedaljen för svenska damer och markerade ett viktigt steg i damernas internationella etablering.
Föreningarna bakom spelarna
Bakom de individuella framgångarna fanns starka föreningsmiljöer, i första hand i Stockholm och Göteborg. Klubbar som Djurgårdens IF, BK Wirgo, AIK och Mariedals IK återkom ständigt i SM‑sammanhang och fungerade som nav för elitspelare och landslagsrepresentation. De bar ett stort ansvar för träning, tävling och utveckling i en tid då elitverksamhet ännu var starkt föreningsdriven.
Mot slutet av decenniet började även nya miljöer göra avtryck. Mölndals BTK växte successivt fram som en tydligare utvecklingsförening, inte minst genom kopplingen till Hans Alsér. Det signalerade ett gradvis skifte där elitspelare inte längre enbart formades i de största stadsklubbarna.
Förbundet, impulserna och Ogimuras avtryck
Den sportsliga utvecklingen stöddes av ett allt mer stabilt Svenska Bordtennisförbundet. Under den första delen av perioden leddes förbundet av Karl‑Albert Rabén, följd av Åke Eldh, som tillträdde som ordförande 1958. Eldhs långa ordförandeskap gav kontinuitet, stärkte det internationella arbetet och skapade bättre förutsättningar för landslagsverksamheten.
En avgörande impuls kom från Japan. Efter sitt framträdande vid VM i Stockholm 1957 knöts Ichiro Ogimura närmare svensk bordtennis. Under vintern 1959–1960 arbetade han under flera månader i Sverige som rikstränare, och återvände därefter även 1962. Han introducerade japanska träningsmetoder, högre träningsintensitet och ett mer professionellt synsätt på fysik och teknik.
Alla tog inte omedelbart intryck – men de som gjorde det, däribland Hans Alsér och senare Kjell Johansson, blev också de spelare som först lyckades konkurrera på allvar internationellt. Ogimuras närvaro blev därmed en brygga mellan lärande och genombrott.
Ett samhälle i takt med sporten
1956–1965 sammanföll med en period av stark samhällsutveckling i Sverige. Fler idrottshallar byggdes, skolidrotten stärktes och organiserad fritid blev en självklarhet. Bordtennisen, med sina låga trösklar och höga tekniska krav, passade väl in i folkhemmets idrottslandskap.
Resultatet blev ökad bredd, förbättrad talentutveckling och gradvis högre kvalitet – för både pojkar och flickor.
Sammanfattning – när grunden till framgång läggs
Åren 1956–1965 var decenniet då svensk bordtennis lärde sig att konkurrera internationellt:
- Sverige tog inga medaljer på VM 1957, men fick ovärderliga insikter om världsnivån.
- Herrsidan breddades och nya profiler tog plats mot decenniets slut.
- Damerna etablerade sig och tog sina första internationella lagmedaljer.
- Föreningarna bar utvecklingen, medan förbundet skapade stabilitet.
- Impulser utifrån – inte minst genom Ichiro Ogimura – satte riktning mot framtiden.
Detta var ett decennium av förankring, reflektion och riktning. Genombrotten låg fortfarande några år fram i tiden – men vägen dit var nu tydligt utstakad.
2026-03-30 | Förbundet, Information
Samtliga förbundsmöteshandlingar finns nu publicerade inför förbundsmötet i Halmstad 11-12 april, inklusive handlingar, årsredovisning, verksamhetsberättelsen, kandidatpresentationer och mer därtill.
Du finner all dokumentation kring förbundsmötet 2026 genom denna länk, därefter klickar du på “förbundsmöte 2026” .
Kontakt
Patrik Björs Strand
Projektledare SBTF förbundsmöte
patrik@sbtf.se
2026-03-25 | Förbundet, Information, SBTF100
När andra världskriget till slut tystnade 1945 stod Sverige, liksom större delen av Europa, inför uppgiften att bygga upp både samhälle och idrottsliv på nytt. I bordtennishallarna spirade samtidigt en ny sorts energi. Det som tidigare överlevt på envishet och ideellt engagemang började nu växa i styrka. En sport som knappt hade hunnit etablera sig före kriget växlade upp – och lade grunden till det internationella rykte Sverige senare skulle komma att bära med stolthet.
Det svenska bordtennisundret var ännu inte fött. Men mellan 1946 och 1955 kunde man ana konturerna av det.
Nya strukturer och en växande idrott
Svenska Bordtennisförbundet hade redan 1943 valts in i Riksidrottsförbundet, ett erkännande som fick betydelse när idrottslivet tog fart igen efter kriget. Under senare delen av 40-talet växte föreningslivet kraftigt, och sporten blev alltmer etablerad i landets idrottshallar, skolor och lokala klubbar. 1945 hade Sverige kring 300 bordtennisföreningar. 1955 hade den siffran växt till otroliga 1 300.
Under de aktuella tio åren var det tre herrar som svingade ordförandeklubban i SBTF; Gunnar Ollén, Tore G Brodd och Karl-Albert Rabén.
Ett annat mycket viktigt steg togs 1946 då damernas individuella SM-klass infördes, vilket markerade en ny fas för sporten i Sverige.
Damernas genombrott – ett historiskt första mästerskap 1946
När damernas SM för första gången spelades 1946 blev det inte bara en idrottslig premiär – det blev också en symbol för en modernare och mer inkluderande bordtennis. Det allra första guldet togs av Eina Ericson från Svartviks IF, efter finalseger mot Gerd Wetterlind från Djursholms IF.
Bakom de första medaljörerna stod många spelare på tur, och representerade den bredd som snabbt växte fram inom damernas tävlingsklasser. Mellan 1945 och 1955 var det hela 10 individer som spelade SM-final.
Flisbergs decennium – en dominant kliver fram
För herrarna var det framför allt Tage Flisbergs tid. Mellan 1946 och 1953 vann han SM-titeln i herrsingel åtta gånger och befäste sig som landets ledande spelare. Hans tekniska och taktiska skicklighet gjorde honom till en av Sveriges första internationellt respekterade pingisstjärnor.
Efterkrigstiden blev därmed en brytpunkt: de äldre generationerna spelade alltjämt med hög klass – men en ny typ av spelare, mer tekniskt tränad och mer tävlingsvan, började dominera.
Nya profiler, nya generationer
Även om Flisberg stod i centrum fanns flera andra spelare som bidrog till epoken. Bland dem fanns Bengt Grive och Elisabeth Thorsson, som båda tog sig högt upp i SM-sammanhang och senare kom att bli viktiga profiler inom bordtennisen.
På damsidan utvecklades startlistorna snabbt. I slutet av 1940-talet infördes också mixeddubbel (1947) och damdubbel (1949), vilket snabbt stärkte den mer moderna strukturen för svensk bordtennis.
Den växande bredden i både klubbar och tävlingsverksamhet skapade goda förutsättningar för framtiden – den generation som under 1960-talet skulle nå internationell stjärnstatus började sina första steg under dessa år.
Internationella steg – Sverige tar plats i Europa
Sverige hade varit medlem i ITTF sedan 1926, men det var först efter kriget som landet på allvar började etablera sig i den internationella tävlingsstrukturen.
Ett stort steg kom 1954 när Sverige för första gången arrangerade Swedish Open Championships, en internationell tävling som framöver skulle bli ett återkommande nav för världseliten under namnet i folkmun – SOC!
Detta var ett tydligt kvitto på att Sverige betraktades som en pingisnation med potential och ambition.
Under dessa 10 år erhöll Sverige två medaljer på VM. 1949 erhöll Tage Flisberg ett herrdubbelbrons tillsammans med engelsmannen Richard Bergmann. 1954 tog samme Flisberg ett förnämligt silver i singelklassen. Motståndare och världsmästare då? Ichiro Ogimura från Japan. Ett namn vi kommer att återkomma till.
En annan mycket viktig tävling som startades upp under detta decennium var föregångaren till Ungdoms-EM, Europaträffen, vars första upplaga hölls 1955 i tyska Ruit. Vid den allra första upplagan lyckades Sverige knipa ett silver i herrjuniorernas lagklass med spelare som Hans Bagner, Reidar Ljungström och Hans Pettersson. Det blev även ett brons i herrjuniordubbeln genom nämnda Ljungström och Pettersson.
När nästa decennium fortsätter vår historia från 1956 kommer många andra kända pingisnamn att fylla raderna. Håll till godo!
Bild: 1: Från SM 1951, 2: Tage Flisberg 1953 Foto: AB Text & Bilder
2026-02-26 | Förbundet, Information, SBTF100
Under åren 1936–1945 utvecklades svensk bordtennis i ett Sverige som befann sig både i idrottslig framgång och i världens skugga. Trots kriget, trots begränsningar i omvärlden och trots att internationella mästerskap ställdes in, fortsatte pingisen att gro i landets hallar. Det blev ett decennium där sportens själ befästes – i föreningslokaler, skolsalar och små idrottshallar där bord, nät och bollar blev symboler för både vardag och hopp.
Nationens spelarbas växer fram
Svenska Bordtennisförbundet, grundat 1926, hade redan under förbundets första tio år skapat en stadig grund av regler, tävlingsformer och seriespel. Detta decennium byggde vidare på den grunden. Föreningslivet växte och sporten spred sig över hela landet. Bordtennisen blev en naturlig del av det lokala föreningslivet, där unga och gamla samlades för tävlingar och träning i en tid av oro och instabilitet. Antalet föreningar växte under decenniet från under 100 till över 300, en tillväxt som skulle öka ännu brantare åren efter kriget.
En viktig milstolpe kom 1943, då Svenska Bordtennisförbundet valdes in i Riksidrottsförbundet och därigenom fick en plats i den svenska idrottens gemensamma familj. Det gav sporten ökad status och lade grunden för fortsatt expansion. SBTF-ordföranden mellan åren 1938-1945, Karl-Albert Rabén, skrev följande om detta i SBTF:s 50-årsjubileumsbok 1976.
– Målsättningen att bli godkänd som en auktoriserad sport inom Riksidrottsförbundets ram var viktig för den framtida utvecklingen. Våra stadgar skrevs om för att passa in i RF-sammanhang, såväl vad beträffar organisationsarbetet som tävlingsverksamheten. Vi gjorde väl inte upp någon 5-årsplan för strävan att vinna RF-anslutning, men faktum är att vid idrottsriksdagen 1943 hade vi kommit så långt att Svenska Bordtennisförbundets inträdesansökan blev godkänd utan större motstånd, berättade Karl-Albert Rabén 1976.
SM-tävlingarna – nationens pingishjärta
Trots världsläget spelades Svenska Mästerskapen i bordtennis varje år under hela perioden. Damklasserna fanns ännu inte – först 1946 skulle de införas – men herrarnas SM-turnering var en höjdpunkt i den nationella idrottskalendern.
Decenniet kom att präglas av några starka profiler. Mest lysande var Tage Flisberg, som 1936, 1938, 1940, 1941 och 1945 stod som svensk mästare. Vid första singelguldet var han endast 19 år gammal. Hans spelstil, säkerhet och taktiska mognad gjorde honom till en av svensk pingis första verkliga storstjärnor. Utöver honom satte spelare som Gustaf Johnsson, Arne Andersson och Sixten Forss sin prägel på epoken.
Samtidigt tränade en generation unga kvinnor i skymundan. De skulle inte få chansen att tävla i SM förrän efter kriget, men namn som Margyl Brandt och Lisa Lövdahl skulle snart visa att talangbanken var större än vad resultatlistorna visade.
Lagguldet förärades hela åtta av tio gånger under decenniet till Norrköpings BK Wirgo. Vid samtliga Norrköpingsguld bestod laget av Arne Andersson, Tage Flisberg och Sture Fyrberg. Därefter skulle Stockholmslaget AIK dominera herrarnas seriespel under ett par år.
Den internationella scenen slocknar – men bara tillfälligt
Internationellt var svensk pingis redan ett etablerat inslag. Sverige hade anslutit sig till International Table Tennis Federation 1926 och deltog aktivt i mästerskapen i Prag 1936, Baden 1937 och London 1938.
Men efter 1939 mörknade kartan. Under krigsåren 1940–1945 spelades inga världsmästerskap i bordtennis. Den globala idrottsrörelsen pausades, och sporten förlorade sina internationella mötesplatser.
Trots detta förblev sporten levande i Sverige. Här rullade seriespel, nationella tävlingar och föreningsverksamheter vidare. I en tid när mycket annat stod stilla blev pingisen en påminnelse om stabilitet – ett spel som fortsatte även när världen utanför skakade.
Ett decennium som lade grunden för framtiden
När freden kom 1945 stod svensk bordtennis starkare än före kriget. Det fanns ett växande föreningsliv, en stark tävlingskultur, etablerade nationella profiler och en organisation väl förankrad i den svenska idrottsrörelsen.
Detta decenniets gärning skulle snart bära frukt. På 1950-talet tog Sverige sina första stora internationella kliv, och under kommande decennier skulle landet etablera sig som en av världens ledande pingisnationer.
Men allt detta byggde på det som skapades i de små lokalerna under krigets år. Där bollen fortsatte studsa, oavsett vad som hände i världen runt omkring.
Bild: Elitserien 1939 Copyright: Alf Ljungkrantz
2025-11-03 | Förbundet, Information
Förbundsmötet 2026 kommer att genomföras den 11-12 april i Halmstad. Kungörelsen görs i enlighet med SBTF:s stadgar 3 kap 21 §. Efter en beslutat stadgeändring vid ordinarie stämman 2025 kommer förbundsmötet framöver att genomföras vartannat år, jämna år.
Ordinarie kallelse till förbundsmötet 2026 kommer att skickas ut till SDF och röstberättigade föreningar senast sex veckor före stämmans genomförande.
Andra viktiga datum:
- Senast den 1 december året före det år förbundsmötet hålls, ska valberedningen meddela SDF vilka ledamöter i styrelse och disciplinnämnd som avböjt kandidatur.
- SDF, samt röstberättigad förening vid det år SBTF:s förbundsmöte hålls, får före 31 januari, det år förbundsmöte hålls, till valberedningen avge förslag på personer för valen under § 22,
pkt 9 a – g.
- Förslag till ärenden att behandlas vid förbundsmötet ska vara förbundet tillhanda senast 1 mars. Rätt att avge förslag tillkommer medlemsförening samt röstberättigad medlem i sådan
förening samt SDF. Förslag från förening, eller från röstberättigad medlem i sådan förening, till förbundsmötet ska alltid behandlas på SDF:s årsmöte och insändas tillsammans med SDF:s
utlåtande.
- Kallelse till förbundsmötet sker senast sex veckor före mötet genom kungörelse i SBTF:s fastställda organ, samt genom elektroniskt utskick eller brev till specialdistriktsförbunden.
- Senast 1 månad före förbundsmötet ska valberedningens förslag delges SDF.
- Dagordning för mötet, verksamhetsberättelse och ekonomisk redovisning för vardera verksamhets- och räkenskapsår under perioden från förra förbundsmötet, verksamhetsplan,
styrelsens förslag (propositioner) och motioner till förbundsmötet med styrelsens utlåtande över motionerna, ska tillställas distrikten och röstberättigade föreningar senast två veckor före mötet.
Mer information
Löpande information om förbundsmöte kommer att publiceras via denna sida.
Där hittar du också protokoll från tidigare förbundsmöten.
Kontakt
Patrik Björs Strand, projektledare SBTF förbundsmöte
patrik@sbtf.se
Foto: Joakim Leihed / Destination Halmstad
Montage: SBTF
