2026-06-25 | Information, SBTF100
När vi gick in i andra hälften av 1970‑talet var bordtennisens ställning i Sverige och världen framstående. Det senaste decenniets framgångar hade placerat Sverige i världstoppen. Under åren 1976–1985 kom utvecklingen i allt högre grad att handla om förvaltning och anpassning. Sverige behöll sin roll bland de ledande nationerna, men mötte en hårdnande internationell konkurrens samtidigt som spelet förändrades i grunden.
Sverige fortsatte under perioden att vara en återkommande nation i medaljstriderna.
Vid världsmästerskapen 1977 följdes tidigare framgångar upp med svenska medaljer i både lag och dubbel, där spelare som Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och deras lagkamrater fortfarande stod för stabiliteten.
Vid Europamästerskapen var resultaten stabila, inte minst genom lagguldet 1980. De tydligaste individuella prestationen kom dels 1982, då Mikael Appelgren besegrade Jan‑Ove Waldner i finalen i herrsingel, dels 1984, när Ulf Bengtsson knep guld i samma klass.
Samtidigt stärktes sportens internationella ställning när beslutet fattades 1981 att bordtennis skulle bli olympisk idrott – ett steg som ytterligare betonade utvecklingen, även om debut‑OS kom först 1988.
VM 1985, med svenska Göteborg som skådeplats, blev ett tydligt svenskt genombrott i perioden. Där togs det första blågula VM-guldet sedan 1973, när Ulf “Tickan” Carlsson och Mikael Appelgren vann herrdubbeln. Sverige tog också silver i lag, precis som två år tidigare.
På damsidan var medaljresultaten inte lika många till antalet, men representationen var stabil och Sverige presterade kontinuerligt bra i både EM och VM.
Generationsskiftet – från etablerade namn till nya ledare
Under periodens inledning bar fortfarande spelare som Kjell Johansson, Stellan Bengtsson och Bo Persson resultaten. Efter hand tog en ny generation över. Ulf Carlsson blev en nyckelspelare, och runt honom växte namn som Mikael Appelgren, Erik Lindh och Ulf Bengtsson fram. Mot slutet av perioden slog Jan‑Ove Waldner och Jörgen Persson igenom, där Waldners EM‑silver 1982 blev en tydlig signal om vad som väntade. På damsidan fanns fortsatt en stabil kärna med spelare som Ann‑Christin Hellman och Birgitta Olsson, samtidigt som bredden ökade.
Nationella mästerskap – bredden blir tydligare
SM‑tävlingarna speglade utvecklingen. På herrsidan blev toppen mer öppen. Tidigare dominans ersattes av större variation där flera spelare nådde finaler och titlar. På damsidan breddades konkurrensen ytterligare. Ann‑Christin Hellman var fortsatt en central gestalt, men fler spelare etablerade sig på hög nivå.
Lagspel och klubbar – struktur och dominans
Lag‑SM och Elitserien fick under perioden en allt större betydelse som mått på styrkeförhållandena i svensk bordtennis.
På herrsidan präglades åren inte av en lika tydlig dominans som under tidigare delar av 1970‑talet. Flera klubbar var med och delade framgångarna, och toppen var mer rörlig. Föreningar som Falkenbergs BTK, Spårvägens BTK och andra lag från storstadsmiljöer och starka träningscentrum etablerade sig i toppen och bidrog till en hög och jämn nivå i serien.
På damsidan var bilden en annan. Här var Varbergs BTK den tydligt dominerande klubben under hela perioden, med ett stort antal lag‑SM‑guld och en stark spelarbas kring bland andra Ann‑Christin Hellman.
Denna dominans utmanades visserligen av klubbar som exempelvis Mölndals BTK och andra lag som nådde final- och semifinalspel, men Varberg behöll ett tydligt grepp om toppen under större delen av åren.
Skillnaden mellan herr- och damsidan speglar väl utvecklingen i stort: en bredare och mer konkurrensutsatt struktur bland herrarna, och en stark, tydlig elitmiljö på damsidan.
Spelet förändras – tempo, initiativ och nya krav
Under perioden förändrades själva spelet i grunden. Kontroll- och placeringsspel ersattes successivt av ett mer offensivt och tempobaserat spel. Topspin blev det centrala anfallsslaget, möjliggjort av förbättrade gummibeläggningar. Detta innebar kortare dueller och större fokus på initiativ. Spelet flyttades något bort från bordet, tempot ökade och kraven på fysik och rörelse blev större.
För svensk del innebar detta en anpassningsperiod. Den äldre generationen behövde justera sitt spel, medan de yngre spelarna växte upp med den nya spelstilen.
Förbund och ledarskap – kontinuitet och ansvar
Erik Extergren var ordförande fram till 1978, följd av Ulf Lönnqvist från 1979. Bägge är namn som för evigt är etsade i den svenska pingishistoriens mest framgångsrika år. Förbundskansliet ansvarades från 1976 av legendariska generalsekreteraren Nils “Nicke” Bergström. Ett ämbete han höll i hela vägen fram till 1995.
På landslagssidan följde Hans Alsér, Kjell Johansson, Anders Johansson och Tomas Berner som förbundskaptener för herrlandslaget. För damlandslaget växlade kaptensgärningen mellan namn som Thomas Stenberg, Thomas Ek, Anders Johansson, Glenn Östh, Marita Neidert och Gunilla Lindström.
En övergång mellan två epoker
Åren 1976–1985 utgör en tydlig övergång i svensk bordtennis.
Sverige förblev en ledande nation internationellt, samtidigt som konkurrensen ökade och spelet förändrades. På hemmaplan stärktes strukturen, med en bred topp på herrsidan och en tydlig dominans på damsidan.
Generationsskiftet tog form och lade grunden för de stora framgångarna under den kommande perioden.
Bild: Fairplay-pris till Stellan Bengsson, 1978
2026-05-27 | Förbundet, Information
Svenska Bordtennisförbundets styrelse informerar från styrelsesammanträde nummer 6/2026. Under mötet ges också fördjupas information kring olika ämnen, se agenda i beskrivningen.
Datum och tidpunkt för informationsmöte:
Onsdag 3 juni klockan 18.00 via Microsoft Teams.
Du loggar in genom denna Teams-länk.
Agenda
- Styrelsens beslut från sammanträde 31 maj.
- Nulägesbeskrivning: Ramprogram spelarutveckling
- Nulägesbeskrivning: Förstärkt ekonomiredovisning
- Nulägesbeskrivning: STUPA (Pingisarenan)
Separat distriktsmöte samma kväll
Samma kväll kallas SDF förtroendevalda till möte om distriktsmanualen med nulägesbeskrivning och kommande steg. Det mötet startar 19.00 och kallelse sker via separat mejlinbjudan till SDF
2026-05-25 | Förbundet, Information, SBTF100
När svensk bordtennis gick in i den senare delen av 1960‑talet började resultaten på allvar motsvara det arbete som lagts ned under tidigare år. Organisationen hade stabiliserats, träningsnivån höjts och erfarenheterna från internationellt spel blivit allt större. Under åren 1966–1975 tog Sverige steget från att vara en etablerad nation i Europa till att inta en tydlig position även på världsnivå.
Samtidigt handlade utvecklingen inte enbart om elitresultat. Bordtennisen växte som rörelse i hela landet. Spelet blev ett naturligt inslag i föreningsliv, skolor och fritidsverksamhet, och nådde en bredd som saknade motstycke i tidigare perioder. Den svenska framgången byggdes därmed parallellt – både uppifrån genom landslaget och underifrån genom en växande bas av spelare.
Världsmästerskapen i Stockholm 1967 – genombrottet som förändrade allt
När Stockholm åter stod värd för världsmästerskapen 1967, blev det ett tydligt kvitto på hur långt svensk bordtennis hade utvecklats på tio år. Arrangemanget höll hög internationell standard och befäste Sveriges roll som en etablerad nation inom sporten.
Den avgörande förändringen låg dock i resultaten. Sverige tog denna gång bronset i herrarnas lagtävling, vilket markerade att man nu på allvar kunde mäta sig med världseliten. Än viktigare blev framgången i herrdubbel, där Hans Alsér och Kjell Johansson vann guld. Det var Sveriges första världsmästartitel i bordtennis och en historisk milstolpe. Segern fick stor betydelse. I efterhand har den ofta lyfts fram som startpunkten för svensk bordtennis internationella genombrott – ett ögonblick där tidigare utvecklingsarbete omvandlades till faktiska resultat på högsta nivå.
Herrarnas utveckling – från etablering till världsledande
Efter framgångarna 1967 fortsatte svensk herrpingis att utvecklas i snabb takt. Kjell Johansson framträdde som en av världens främsta spelare, med stora internationella meriter och en dominerande roll även på hemmaplan.
Hans Alsér fortsatte att vara en central kraft, både som spelare och som en stabiliserande faktor i laget. Tillsammans bildade de ett av världens starkaste dubbelpar och bekräftade sin position genom ytterligare ett VM‑guld 1969.
Det svenska landslaget kännetecknades nu av en kombination av individuell skicklighet och kollektiv styrka. Flera spelare höll internationell toppnivå, vilket gjorde att Sverige kunde konkurrera kontinuerligt – inte bara vid enstaka tillfällen.
Genombrottet fullbordades 1971 i Nagoya, där Stellan Bengtsson som 18‑åring vann VM‑guld i singel. Det var första gången en svensk spelare blev världsmästare i singel och markerade tydligt att Sverige nått en ledande position i världspingisen. Många av Sveriges 60-talister eller äldre kan än idag berätta exakt var de befann sig när Sveriges första singelguld erhölls. Minns du?
Internationella resultat och en stärkt position
Åren efter 1967 präglades av en allt tydligare svensk närvaro i medaljstriderna. Framgångarna i dubbel, lag och senare singel visade att Sverige inte längre var en utmanare, utan en nation att räkna med i varje större mästerskap.
I efterhand har denna utveckling beskrivits som en övergång från en tidigare relativt anonym idrott till en internationellt etablerad framgångssport. Under denna epok leddes Svenska Bordtennisförbundet av två efter varandra mycket betydande personer i ordföranderollen, Åke Eldh (1958-1970) och Erik Extergren (1971-1978).
Nationella mästerskap – en elit i ständig utveckling
Samtidigt som de internationella framgångarna etablerades höjdes nivån på de svenska mästerskapen. SM‑tävlingarna präglades av hård konkurrens och en växande elitbredd.
På herrsidan var det Kjell Johansson och Hans Alsér som dominerade under stora delar av perioden och tog flera SM‑titlar, men mötte samtidigt starkt motstånd från unga Stellan Bengtsson och andra spelare från landslagsnivå. Faktum är att under perioden 1966–1975 var det endast dessa tre spelare som erövrade antingen guld eller silver i herrsingeln.
Bland damerna var bredden på toppen stor, men toppen av SM-listorna skulle främst befästas av tre personer; Marita Neidert 1967–1970, Birgitta Rådberg 1971–1973 och Ann-Christin Hellman 1974–1978 plus ytterligare tre guld. Namn som för evigt är fastetsade i den svenska pingishistorien.
Den nationella konkurrensen blev därmed en viktig del av den internationella framgången. SM fungerade som en arena där spelarna kunde möta motstånd av hög klass, vilket i sin tur stärkte förberedelserna inför internationella uppgifter.
Lagspel och föreningar – nya centra växer fram
Under perioden fick lagspel och klubbverksamhet en allt större betydelse. De starka föreningsmiljöerna blev avgörande för spelarnas utveckling och bidrog till att skapa stabilitet över tid.
Flera tydliga exempel var Sölvesborgs BTK, Mariestads BoIS, Falkenbergs BTK och Mölndals BTK, som under decenniet utvecklades till flera av landets ledande klubbar. Genom att samla flera av herrlandslagsspelarna skapade föreningarnamiljöer som höll internationell standard.
På damsidan var det hela sex olika föreningar som vann Elitserien under det aktuella decenniet. Men under 1970-talet var det Varbergs BTK som dominerade totalt. Hallandsföreningen tog hem hela sju raka SM-guld med mer eller mindre samma trupp bestående av Ann-Christin Hellman, Birgitta Olsson, Eva Strömvall samt Marie Lindblad som anslöt 1978.
Den växande betydelsen av lagspel innebar att seriesystemet och lagmästerskapen blev centrala delar av svensk bordtennis. Det skapade kontinuitet i tävlandet och bidrog till en tydligare koppling mellan klubbnivå och landslag.
En sport som når hela samhället
Under slutet av 1960‑talet och början av 1970‑talet förändrades också bordtennisens ställning i Sverige. Sporten blev allt mer synlig och tillgänglig, och nådde en publik långt utanför den traditionella tävlingsmiljön.
Det var en period då bordtennisbord dök upp i skolor, föreningslokaler och hem, och där intresset växte i takt med landslagets framgångar. Den ökade bredden stärkte återväxten och gav sporten en stabil grund att stå på även utanför elitnivån.
Ett lysande exempel är Bästa 4:an som startades upp 1972. Första året deltog 635 klasslag, året därpå hela 1 779 lag från hela Sverige. Det instiftade vandringspriset fick namnet Stellan Cup.
Vad många kanske inte känner till är att Bästa 4:an startades som ett projekt med främsta syftet att attrahera fler tjejer till bordtennisen.
I SBTF:s 50-årsjubileumsskrift skriver Björne Lundström följande:
Sammanfattning – från genombrott till etablerad position
Åren 1966–1975 utgör ett tydligt skifte i svensk bordtennishistoria. VM i Stockholm 1967 blev startpunkten för en ny epok, där de första världstitlarna togs och Sverige visade att man kunde konkurrera på högsta nivå. Under de följande åren befästes denna utveckling, och med Stellan Bengtssons VM‑seger 1971 nåddes en nivå där Sverige kunde betraktas som en av världens ledande nationer.
Samtidigt stärktes den nationella strukturen genom högklassiga SM‑tävlingar, växande lagspel och starka föreningsmiljöer. Bordtennisen blev en sport som både nådde internationell framgång och bred förankring i det svenska samhället.
Detta var decenniet då svensk bordtennis inte bara tog sig upp i världseliten – utan också etablerade sin långsiktiga position där och hemma i Sverige.
Bild: VM i Stockholm 1967
2026-04-24 | SBTF100, Start
När mitten av 1950‑talet passerats hade svensk bordtennis lämnat uppbyggnadsfasen bakom sig. Under åren 1956–1965 tog sporten steget in i en ny verklighet – där internationella mästerskap, landslagsarbete och tydliga prestationer satte tonen. Sverige var inte längre en lovande nation i utkanten av världseliten. Man började bli en del av den, även om vägen dit fortfarande krävde tålamod och lärande.
Detta var ett decennium där både herr‑ och damspelare bar utvecklingen framåt. Inte genom enstaka sensationer, utan genom stadiga resultat, organisatorisk mognad och ett växande internationellt självförtroende.
Ett internationellt genombrott – VM i Stockholm 1957
Ett av decenniets viktigaste avstamp kom 1957, då världsmästerskapen i bordtennis arrangerades i Stockholm. Mästerskapet blev ett skyltfönster för sporten i Sverige och gav publiken möjlighet att möta den absoluta världseliten på hemmaplan. Samtidigt blev arrangemanget ett organisatoriskt styrkebesked som visade att svensk bordtennis nu hörde hemma i det internationella finrummet.
Sportsligt sett blev mästerskapet dock en påminnelse om avståndet till världstoppen. Sverige tog inga medaljer vid VM 1957, vare sig i lag eller individuella klasser. I stället dominerades turneringen av Japan, Ungern och Tjeckoslovakien, med Kina som en ny kraft på internationell nivå. För de svenska spelarna blev mötena med dessa nationer lärorika snarare än resultatmässigt framgångsrika.
En av de mest framträdande profilerna i Stockholm var Ichiro Ogimura, redan då världsstjärna och ledande gestalt i den japanska dominansen. Hans spel, tempo och metodiska noggrannhet gjorde starkt intryck på både svenska spelare och ledare – ett intryck som skulle få långtgående konsekvenser.
Samma år bildades även European Table Tennis Union (ETTU), vilket stärkte den europeiska tävlingsstrukturen och skapade tydligare ramar för internationellt spel. För svenska spelare innebar detta fler mästerskap, fler landskamper och ett sammanhang att utvecklas inom.
Herrarnas bredd och spets – ett helt stall kliver fram
När Tage Flisbergs långvariga dominans ebbat ut blev 1956–1965 ett decennium där svensk herrpingis inte bars av en ensam profil, utan av en hel generation.
I centrum stod Björne ”Mellis” Mellström, som tog sitt första SM‑guld 1956 och därefter kom att prägla både nationellt och internationellt spel under flera år. Mellström vann ett stort antal SM‑titlar i singel, dubbel och lag under perioden och blev samtidigt en central figur i landslaget – ofta den spelare som stod för stabiliteten när lagmatcher avgjordes på yttersta marginaler.
Parallellt växte Hans Alsér fram som den mest internationellt gångbare svensken under decenniet. Alsér tog SM‑guld i början av 1960‑talet och blev en återkommande medaljör i både EM och VM, framför allt i lag och dubbel. Hans allroundspel och taktiska mognad gjorde honom till en ny typ av svensk spelare, tydligt anpassad till det modernare internationella spelet.
Men decenniet vilade på fler axlar än så.
Spelare som Åke Rackell och Tony Larsson tillhörde den grupp som regelbundet tog SM‑medaljer och återkom i landslagsuttagningar. Båda bidrog till Sveriges internationella laginsatser under slutet av 1950‑talet och början av 1960‑talet, och var viktiga kuggar i den period då Sverige etablerade sig som ett av Europas starkare bordtennisländer – om än ännu utan de riktigt stora titlarna.
Mot decenniets slut började även nästa generation göra sig synlig. Kjell Johansson etablerade sig nu på nationell elitnivå och tog plats i landslagsmiljöerna. Hans kraftfulla, offensiva spelstil skilde sig tydligt från tidigare svensk tradition och signalerade ett kommande skifte. Hans stora internationella genombrott låg fortfarande några år fram i tiden, men riktningen var tydlig.
Samtidigt tog Stellan Bengtsson, fortfarande mycket ung, sina första steg in i landslagsmiljöer, medan spelare som Carl‑Johan ”Spindeln” Bernhardt etablerade sig på SM‑nivå. Tillsammans skapade dessa spelare något som tidigare saknats i svensk bordtennis: djup, konkurrens och kontinuitet på hög nivå.
Damernas etablering – SM‑styrka och internationella kliv
På damsidan blev åren 1956–1965 avgörande för stabilitet och kontinuitet. Efter införandet av damernas SM‑klasser ett decennium tidigare hade tävlingarna nu satt sig, och flera spelare började prägla både nationella mästerskap och internationella sammanhang.
Spelare som Birgitta Tegnér, Britt Andersson (senare Karlsson) och Lena Guntsch dominerade svenska mästerskap – ofta i både singel och dubbel – och bildade samtidigt stommen i de svenska damlandslagen. Deras återkommande närvaro i toppen skapade både förebilder och långsiktighet.
Den tydligaste internationella bekräftelsen kom 1962, då Sverige tog EM‑brons i damernas lag. Det var den första större internationella lagmedaljen för svenska damer och markerade ett viktigt steg i damernas internationella etablering.
Föreningarna bakom spelarna
Bakom de individuella framgångarna fanns starka föreningsmiljöer, i första hand i Stockholm och Göteborg. Klubbar som Djurgårdens IF, BK Wirgo, AIK och Mariedals IK återkom ständigt i SM‑sammanhang och fungerade som nav för elitspelare och landslagsrepresentation. De bar ett stort ansvar för träning, tävling och utveckling i en tid då elitverksamhet ännu var starkt föreningsdriven.
Mot slutet av decenniet började även nya miljöer göra avtryck. Mölndals BTK växte successivt fram som en tydligare utvecklingsförening, inte minst genom kopplingen till Hans Alsér. Det signalerade ett gradvis skifte där elitspelare inte längre enbart formades i de största stadsklubbarna.
Förbundet, impulserna och Ogimuras avtryck
Den sportsliga utvecklingen stöddes av ett allt mer stabilt Svenska Bordtennisförbundet. Under den första delen av perioden leddes förbundet av Karl‑Albert Rabén, följd av Åke Eldh, som tillträdde som ordförande 1958. Eldhs långa ordförandeskap gav kontinuitet, stärkte det internationella arbetet och skapade bättre förutsättningar för landslagsverksamheten.
En avgörande impuls kom från Japan. Efter sitt framträdande vid VM i Stockholm 1957 knöts Ichiro Ogimura närmare svensk bordtennis. Under vintern 1959–1960 arbetade han under flera månader i Sverige som rikstränare, och återvände därefter även 1962. Han introducerade japanska träningsmetoder, högre träningsintensitet och ett mer professionellt synsätt på fysik och teknik.
Alla tog inte omedelbart intryck – men de som gjorde det, däribland Hans Alsér och senare Kjell Johansson, blev också de spelare som först lyckades konkurrera på allvar internationellt. Ogimuras närvaro blev därmed en brygga mellan lärande och genombrott.
Ett samhälle i takt med sporten
1956–1965 sammanföll med en period av stark samhällsutveckling i Sverige. Fler idrottshallar byggdes, skolidrotten stärktes och organiserad fritid blev en självklarhet. Bordtennisen, med sina låga trösklar och höga tekniska krav, passade väl in i folkhemmets idrottslandskap.
Resultatet blev ökad bredd, förbättrad talentutveckling och gradvis högre kvalitet – för både pojkar och flickor.
Sammanfattning – när grunden till framgång läggs
Åren 1956–1965 var decenniet då svensk bordtennis lärde sig att konkurrera internationellt:
- Sverige tog inga medaljer på VM 1957, men fick ovärderliga insikter om världsnivån.
- Herrsidan breddades och nya profiler tog plats mot decenniets slut.
- Damerna etablerade sig och tog sina första internationella lagmedaljer.
- Föreningarna bar utvecklingen, medan förbundet skapade stabilitet.
- Impulser utifrån – inte minst genom Ichiro Ogimura – satte riktning mot framtiden.
Detta var ett decennium av förankring, reflektion och riktning. Genombrotten låg fortfarande några år fram i tiden – men vägen dit var nu tydligt utstakad.
