När andra världskriget till slut tystnade 1945 stod Sverige, liksom större delen av Europa, inför uppgiften att bygga upp både samhälle och idrottsliv på nytt. I bordtennishallarna spirade samtidigt en ny sorts energi. Det som tidigare överlevt på envishet och ideellt engagemang började nu växa i styrka. En sport som knappt hade hunnit etablera sig före kriget växlade upp – och lade grunden till det internationella rykte Sverige senare skulle komma att bära med stolthet.
Det svenska bordtennisundret var ännu inte fött. Men mellan 1946 och 1955 kunde man ana konturerna av det.
Nya strukturer och en växande idrott
Svenska Bordtennisförbundet hade redan 1943 valts in i Riksidrottsförbundet, ett erkännande som fick betydelse när idrottslivet tog fart igen efter kriget. Under senare delen av 40-talet växte föreningslivet kraftigt, och sporten blev alltmer etablerad i landets idrottshallar, skolor och lokala klubbar. 1945 hade Sverige kring 300 bordtennisföreningar. 1955 hade den siffran växt till otroliga 1 300.
Under de aktuella tio åren var det tre herrar som svingade ordförandeklubban i SBTF; Gunnar Ollén, Tore G Brodd och Karl-Albert Rabén.
Ett annat mycket viktigt steg togs 1946 då damernas individuella SM-klass infördes, vilket markerade en ny fas för sporten i Sverige.
Damernas genombrott – ett historiskt första mästerskap 1946
När damernas SM för första gången spelades 1946 blev det inte bara en idrottslig premiär – det blev också en symbol för en modernare och mer inkluderande bordtennis. Det allra första guldet togs av Eina Ericson från Svartviks IF, efter finalseger mot Gerd Wetterlind från Djursholms IF.
Bakom de första medaljörerna stod många spelare på tur, och representerade den bredd som snabbt växte fram inom damernas tävlingsklasser. Mellan 1945 och 1955 var det hela 10 individer som spelade SM-final.
Flisbergs decennium – en dominant kliver fram
För herrarna var det framför allt Tage Flisbergs tid. Mellan 1946 och 1953 vann han SM-titeln i herrsingel åtta gånger och befäste sig som landets ledande spelare. Hans tekniska och taktiska skicklighet gjorde honom till en av Sveriges första internationellt respekterade pingisstjärnor.
Efterkrigstiden blev därmed en brytpunkt: de äldre generationerna spelade alltjämt med hög klass – men en ny typ av spelare, mer tekniskt tränad och mer tävlingsvan, började dominera.
Nya profiler, nya generationer
Även om Flisberg stod i centrum fanns flera andra spelare som bidrog till epoken. Bland dem fanns Bengt Grive och Elisabeth Thorsson, som båda tog sig högt upp i SM-sammanhang och senare kom att bli viktiga profiler inom bordtennisen.
På damsidan utvecklades startlistorna snabbt. I slutet av 1940-talet infördes också mixeddubbel (1947) och damdubbel (1949), vilket snabbt stärkte den mer moderna strukturen för svensk bordtennis.
Den växande bredden i både klubbar och tävlingsverksamhet skapade goda förutsättningar för framtiden – den generation som under 1960-talet skulle nå internationell stjärnstatus började sina första steg under dessa år.
Internationella steg – Sverige tar plats i Europa
Sverige hade varit medlem i ITTF sedan 1926, men det var först efter kriget som landet på allvar började etablera sig i den internationella tävlingsstrukturen.
Ett stort steg kom 1954 när Sverige för första gången arrangerade Swedish Open Championships, en internationell tävling som framöver skulle bli ett återkommande nav för världseliten under namnet i folkmun – SOC!
Detta var ett tydligt kvitto på att Sverige betraktades som en pingisnation med potential och ambition.
Under dessa 10 år erhöll Sverige två medaljer på VM. 1949 erhöll Tage Flisberg ett herrdubbelbrons tillsammans med engelsmannen Richard Bergmann. 1954 tog samme Flisberg ett förnämligt silver i singelklassen. Motståndare och världsmästare då? Ichiro Ogimura från Japan. Ett namn vi kommer att återkomma till.
En annan mycket viktig tävling som startades upp under detta decennium var föregångaren till Ungdoms-EM, Europaträffen, vars första upplaga hölls 1955 i tyska Ruit. Vid den allra första upplagan lyckades Sverige knipa ett silver i herrjuniorernas lagklass med spelare som Hans Bagner, Reidar Ljungström och Hans Pettersson. Det blev även ett brons i herrjuniordubbeln genom nämnda Ljungström och Pettersson.
När nästa decennium fortsätter vår historia från 1956 kommer många andra kända pingisnamn att fylla raderna. Håll till godo!
Bild: 1: Från SM 1951, 2: Tage Flisberg 1953 Foto: AB Text & Bilder