1996–2005: Förnyelse, fortsatt världsklass och vägen mot en ny generation
När svensk bordtennis gick in i perioden 1996–2005 var utgångsläget unikt. Det föregående decenniet hade gjort Sverige till världens ledande bordtennisnation, med VM-guld, EM-guld och olympiska framgångar. Frågan var inte längre om Sverige kunde nå toppen, utan om landet kunde stanna kvar där när omvärlden utvecklades, Kina återtog initiativet och en ny generation av spelare skulle ta plats.
Perioden kom att präglas av både kontinuitet och förändring. Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson fortsatte att tillhöra världseliten, samtidigt som spelare som Peter Karlsson, Fredrik Håkansson, Magnus Molin och senare Jens Lundqvist bidrog till att Sverige förblev en internationell stormakt. Samtidigt tog svensk dambordtennis ytterligare steg framåt genom profiler som Marie Svensson, Åsa Svensson, Pernilla Pettersson, Sandra Johansson samt Susanne och Carina Jonsson.
Bratislava 1996 – den stora generationens höjdpunkt
Europamästerskapen i Bratislava 1996 blev ett av den svenska guldgenerationens sista riktigt stora mästerskap.
Jan-Ove Waldner vann herrsingeln efter en helsvensk final mot Jörgen Persson, medan Peter Karlsson tog brons. I herrdubbel vann Waldner och Persson guld tillsammans. Sverige tog dessutom lagguldet genom Peter Karlsson, Erik Lindh, Jörgen Persson, Thomas von Scheele och Jan-Ove Waldner under ledning av förbundskapten Ulf Carlsson.
Mästerskapet blev en påminnelse om hur stark svensk bordtennis fortfarande var. Tio år efter genombrottet i Prag stod Sverige alltjämt överst på den europeiska tronen.
Världseliten förändras
Under andra halvan av 1990-talet förändrades det internationella landskapet. Kina återtog stegvis positionen som världens främsta nation, samtidigt som flera europeiska länder stärkte sina satsningar. Trots den ökande konkurrensen fortsatte Sverige att tillhöra världseliten.
Den största individuella framgången kom vid VM i Manchester 1997. Där vann Jan-Ove Waldner sitt andra VM-guld i herrsingel, åtta år efter triumfen i Dortmund 1989. Genom segern befäste han sin ställning som en av bordtennishistoriens största spelare. Samma mästerskap slutade dessutom med VM-silver för det svenska herrlaget, vilket ytterligare visade att Sverige fortfarande tillhörde världens absoluta toppnationer i lag.
Waldners VM-guld kom samtidigt som en ny generation gradvis började etablera sig kring de redan erkända stjärnorna.
Olympiska spel och fortsatt världsklass
Bordtennisen hade nu etablerat sig som olympisk idrott.
Vid OS i Atlanta 1996 tillhörde Jan-Ove Waldner fortfarande favoriterna, men turneringen blev en besvikelse ur svensk synvinkel. Trots detta fanns det mycket som talade för att framgångarna från det föregående decenniet inte var över.
Den största olympiska framgången under perioden kom vid spelen i Sydney 2000. Trots att Waldner närmade sig 35-årsdagen genomförde han en av karriärens mest imponerande turneringar. På vägen till final besegrade han bland annat den regerande olympiske mästaren Liu Guoliang från Kina, innan han tog silver efter finalförlust mot kinesen Kong Linghui. Silvermedaljen blev Sveriges tredje olympiska bordtennismedalj efter Erik Lindhs brons 1988 och Waldners guld 1992.
Vid OS i Aten 2004 visade Waldner återigen sin förmåga att prestera när det betydde som mest. Som 38-åring besegrade han både Ma Lin från Kina och Tysklands stjärna Timo Boll på vägen till semifinal. Även om han slutligen slutade fyra i turneringen betraktas insatsen fortfarande som en av de mest anmärkningsvärda prestationerna i svensk bordtennishistoria.
Även Jörgen Persson fortsatte att representera Sverige på högsta nivå under de olympiska spelen och bidrog till att Sverige under hela perioden förblev en nation som motståndarna räknade med i varje internationellt mästerskap. Trots att konkurrensen från Kina och flera framväxande europeiska nationer ökade lyckades Sverige behålla sin position bland världens främsta bordtennisländer.
Kuala Lumpur 2000 – ännu ett VM-guld
Om 1996 markerade kulmen på en era blev VM i Kuala Lumpur år 2000 beviset på att Sverige fortfarande hörde hemma i världstoppen.
Det svenska herrlandslaget med Jan-Ove Waldner, Jörgen Persson, Peter Karlsson och Fredrik Håkansson vann lag-VM och tog därmed Sveriges fjärde VM-guld i lag på drygt ett decennium.
Samma år blev också ett av de mest framgångsrika i Peter Karlssons karriär. Vid EM i Bremen vann han herrsingeln och bidrog dessutom till ännu ett svenskt lagguld.
VM-guldet 2000 visade att svensk bordtennis hade lyckats förnya sig utan att förlora sin konkurrenskraft. Laget såg annorlunda ut än 1989, men resultaten var fortfarande världsklass.
Peter Karlsson och nästa ledarskikt
Under denna period blev Peter Karlsson en allt viktigare gestalt i landslaget. Efter VM-guld i dubbel 1991 och flera lagframgångar växte han fram som en av Europas ledande spelare. EM-guldet i singel 2000 blev hans största individuella merit.
Samtidigt växte en ny generation fram. Jens Lundqvist etablerade sig under början av 2000-talet som en av Sveriges främsta spelare och blev en viktig del av landslaget. Tillsammans med spelare som Fredrik Håkansson, Magnus Molin och senare Pär Gerell representerade han den generation som skulle bära svensk bordtennis vidare efter Waldner, Persson och Appelgren.
Det var också under dessa år som svensk bordtennis började förbereda sig för tiden efter den generation som dominerat sporten sedan slutet av 1980-talet.
Damsidan fortsätter framåt
Efter Marie Svenssons EM-guld 1994 fortsatte svensk dambordtennis att utvecklas, även om herrlandslagets stora framgångar ofta kom att dominera uppmärksamheten. Marie Svensson förblev under flera år landslagets främsta internationella namn och befäste sin ställning som en av svensk dambordtennis mest framgångsrika spelare genom tiderna. Hennes dominans på hemmaplan var anmärkningsvärd. Mellan 1989 och 1995 vann hon sju raka svenska mästerskap i damsingel, en svit som saknar motsvarighet i modern svensk dambordtennis.
Samtidigt etablerade sig Åsa Svensson som en av Europas starkaste spelare. Hon tillhörde under flera år den internationella toppen och blev en central gestalt i landslaget efter Marie Svenssons största framgångsår. På nationell nivå tog hon flera mästerskapstitlar i både dubbelspel och lagspel och var en nyckelspelare i Halmstad BTK:s framgångsrika verksamhet.
Under perioden växte också en ny generation fram. Pernilla Pettersson tog över som svensk mästare i damsingel efter Marie Svenssons dominans och vann SM-guld 1996 och 1997. Hon etablerade sig samtidigt som en viktig landslagsspelare och bidrog till att Sverige kunde behålla sin konkurrenskraft internationellt.
Bland de spelare som tog plats i landslaget under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet märktes också systrarna Carina Jonsson och Susanne Jonsson. Tvillingsystrarna blev välkända profiler inom svensk elitbordtennis och representerade under många år landslaget i internationella sammanhang. Tillsammans med spelare som Sandra Johansson och Marie Olsson utgjorde de stommen i damlandslaget under en period av generationsskifte.
Sandra Johansson utvecklades till en av Sveriges främsta spelare under början av 2000-talet och fanns med i det landslag som tog en historisk bronsmedalj i lag vid EM 2002. I samma lag återfanns bland andra Susanne Jonsson, Marie Olsson och Åsa Svensson. EM-bronset blev den största svenska lagframgången på damsidan under perioden och visade att Sverige fortfarande kunde konkurrera med Europas bästa nationer även utanför herrsidan.
Bakom landslagets framgångar fanns också flera starka klubbmiljöer. Halmstad BTK, Mölndals BTK, Lyckeby BTK, Spårvägens BTK och andra föreningar utvecklade spelare som senare blev landslagsspelare och svenska mästare. Konkurrensen på nationell nivå var hård och bidrog till att hålla svensk dambordtennis på en hög nivå trots att den internationella konkurrensen ökade kraftigt under perioden.
Även om dambordtennisen inte nådde samma internationella dominans som herrarna gjorde under Waldner- och Perssonepoken, skapades under dessa år en stabil elitverksamhet med flera generationer landslagsspelare. Marie Svensson, Åsa Svensson, Pernilla Pettersson, Sandra Johansson samt systrarna Carina och Susanne Jonsson blev tillsammans viktiga profiler i arbetet att föra svensk dambordtennis vidare in i 2000-talet.
Ett förbund i förändring
Även organisatoriskt innebar perioden ett skifte.
År 2002 avslutade Ulf Lönnqvist sitt långa ordförandeskap efter närmare ett kvarts sekel på posten. Under hans ledning hade svensk bordtennis upplevt sin mest framgångsrika period någonsin. Efter en kort övergångsperiod med Kjell Larsson och Ingmar Nygren-Bonnier tog Walter Rönnmark över ordförandeskapet 2003 och fick uppgiften att leda förbundet in i en ny tid präglad av generationsväxling och ökad internationell konkurrens.
Under perioden leddes de svenska landslagen av flera framstående förbundskaptener och ledarteam. Ulf Carlsson och senare Peter Sterneborg hade centrala roller i arbetet med att föra svensk bordtennis vidare från den klassiska guldgenerationen till nästa våg av internationella toppspelare. Samtidigt fortsatte förbundet att utveckla utbildningsverksamhet, landslagsorganisation och internationella samarbeten.
Mellan två epoker
När 2005 avslutades befann sig svensk bordtennis i ett generationsskifte.
Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson tillhörde fortfarande världseliten, men den generation som hade dominerat världen sedan slutet av 1980-talet började närma sig slutet av sina karriärer. Samtidigt hade nya spelare etablerat sig och svensk bordtennis hade visat att framgångarna inte enbart varit knutna till enskilda stjärnor.
Perioden gav Sverige:
- EM-guld i lag 1996, 2000 och 2002.
- EM-guld i singel genom Jan-Ove Waldner 1996 och Peter Karlsson 2000.
- EM-guld i dubbel genom Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson 1996.
- VM-guld i singel genom Jan-Ove Waldner 1997.
- VM-guld i lag 2000.
- OS-silver för Jan-Ove Waldner 2000.
- EM-brons för damlandslaget 2002.
Om 1986–1995 var decenniet då Sverige erövrade världen, blev 1996–2005 perioden då svensk bordtennis visade sin uthållighet. Trots hårdare internationell konkurrens fortsatte Sverige att vinna mästerskap, utveckla världsspelare och försvara sin plats bland bordtennisens allra största nationer.
Bild: J-O Waldner tog VM-guld i Manchester utan att tappa set Foto: Bildbyrån
