Den 20 juli 2024 meddelade Jon Persson, ursprungligen från Norsjö i Västerbotten, att han ämnade lägga landslagsracketen på hyllan. En 17 år lång resa som spelare i landslaget hade nått sin ände. Svensk bordtennis har mycket att tacka 37-åringen för, och önskar all lycka i den fortsatta klubbkarriären. På uppdrag av SBTF träffade journalisten Michael Sandsjö Jon Persson för att sammanfatta landslagskarriären. Och låta olika ledarprofiler få lämna sina tankar om spelaren som lämnat avtryck hos så många.
Från lilla Norsjö och vidare ut i den stora pingisvärlden.
När den hårdslående västerbottningen Jon Persson nu tackar för sig i landslaget är det med lika delar vemod och stolthet.
November 2007.
Mästerskapsdebuten kom visserligen ett par månader tidigare, på VM i Zagreb, men det var i Eriksdalshallen i Stockholm som Jon Persson presenterade sig på den internationella pingisscenen på allvar.
Med ett bombardemang till forehandspel skickade han ut den betydligt högre rankade taiwanesen Chiang Peng-Lung ur singelturneringen på SOC, fick stående ovationer från läktarplats och en biljett till andra omgången mot ryssen Dimitrij Mazunov.
– Där var jag nog för uppe i varv efter vinsten mot Lung och torskade med 4–0. Men den turneringen blev definitivt ett genombrott för mig, säger Jon Persson.
Från sidan var det enkelt att gilla Norsjösonen redan från början. Med både piruetter och vilda västern-slag på repertoaren blev han snabbt en ny publikfavorit. Och dessutom, bortom pang-pang-pingisen, visade han sig vara en sällsynt sympatisk stjärna, som aldrig tvekat på att ställa upp när fansen velat ha mer av honom.
Ett karaktärsdrag som förstås gjort honom ännu mer populär, men eventuellt också hindrat honom en del i utvecklingen.
– Ja, jag kanske har gett för mycket av mig själv ibland och hade säkert tjänat på att vara lite mer egoistisk i vissa delar av min karriär. Men då syftar jag mer på pingisbiten. Att söka tuffare motstånd tidigare och sådär. Det sociala, att prata med människor är ju liksom…jag. Det är inget jag kan ångra, säger Jon Persson.
En yngre Jon Persson i samband med VM 2008. På bilden flankerad av dåvarande förbundskapten Erik Lindh och assisterande Thomas von Scheele. Foto: Mats Gustafsson
För att ta reda på var utvecklingen tog fart på allvar behöver vi flytta oss ungefär 80 mil söderut, hemifrån familjen och kompisarna i Västerbotten.
Riksidrottsgymnasiet i Köping blev en helt ny värld för en tonåring som dittills mest hade lattjat pingis och varken tränat jättemycket eller jättehårt.
Sören Ahlén, mångårig tränare på Riget, minns ett par tuffa första veckor.
– Nä, Jon var inte van att köra på riktigt och hade lite svårt att ta det på allvar i början. Men vi kände ju att det kunde hända saker om han bara förstod vad som krävdes. Touchen och spelsinnet var det inga större problem med.
Efter en träningsresa till Polen och framför allt, efter ett sex veckor långt läger i japanska Sendai, trillade poletten ned.
– Jag var inte överraskad över att Jon blev så bra som han blev. Han har ju väldigt mycket boll i sig och har också känts välmående under hela resan. Mycket tror jag tack vare lugna och stöttande föräldrar. Så även när han fick problem med skador kunde han ta sig igenom det bra. Men han tappade rimligtvis en hel del på att inte kunna träna ordentligt under den tiden, fortsätter Sören Ahlén.
När Jon Persson själv tänker tillbaka på beslutet att lämna Norsjö och flytta till Köping minns även han en vardag, väsensskild från den han varit van vid.
Från att tidigare ha spelat både fotboll, hockey och innebandy var det nu pingisen som var nummer ett. Och leken blev plötsligt till allvar.
– Det tog ett tag att komma in i det. Jag gick från två tillfällen i veckan till att spela varje dag. Det var jobbigt, men gav ju resultat, säger Jon Persson.
När han nu rundar av tiden i den blågula tröjan har han ändå, apropå resultaten, svårt att minnas allt han åstadkom under de 17 år det kom att bli.
Vi ber därför att få påminna om det här: VM-brons i lag i Halmstad 2018. Två EM-brons i dubbel (i par med Robert Svensson och Anton Källberg) och samma valör på lag-EM 2019.
Närmast i tid, det så efterlängtade guldet på lag-EM i Malmö förra året. Till det, förstås mängder av internationella turneringar, med gott om skalper.
– EM-bronset med ”Robban” 2008 var otroligt kul, eftersom vi inte hade lirat så mycket tillsammans. Det var ju en jätteskräll. Och att få avgöra VM-kvarten i lag i Halmstad mot britten Sam Walker var väldigt stort. Kina i semin dagen efter, liksom. Vinsten mot Marcos Freitas (Portugal) på EM i Nantes var också skön.
En annan, som liksom Sören Ahlén följde Jon Persson tidigt, är Linus Mernsten. Förbundskapten för Danmark de senaste 10,5 åren, men en bit in på 2000-talet tränare på det nämnda Riksidrottsgymnasiet i Köping.
– Top 12 i Helsingborg. Jag var där som förbundskapten för ungdomslandslaget och skulle kolla in de bästa 86:orna. Jag var inte jätteimponerad över det jag såg, men fastnade ändå för en kille. Han vann inte någon match, men hade något, säger Linus Mernsten.
Ni förstår vem han syftar på.
– Jon hade öga för spelet. Han förstod bordtennis, hade en sjuk träff på bollen och en väldigt bra anspänning. Med rätt förutsättningar borde det kunna bli något bra. Det var känslan.
Och det blev rätt bra?
– Det får man säga. Jag hade älskat om han hade stuckit till Bundesliga för tio år sedan, för då tror jag att han hade blivit ännu bättre. Men överlag: Jag har magisk respekt för den killen. Jon har haft en fin karriär och som person har han inte ändrat sig ett dugg under åren, utan hela tiden haft båda fötterna kvar på jorden.
Ett av landslagskarriärens stora moment. Omkramad av Ulf “Tickan” Carlsson efter avgörande segern med Samuel Walker, England, i kvartsfinalen på Lag-VM i Halmstad 2018. Foto: ITTF
Nere i Halmstad finns Ulf ”Tickan” Carlsson. Förbundskapten under lag-VM på hemmaplan 2018.
Jon Persson – han hade en stor del i framgången då, menar ”Tickan”.
– Han är exakt en sådan spelare som alla vill ha i en grupp och i ett lag. En positiv kille, som alltid ger hundra. VM i Halmstad ser jag som något av ett startskott för den framgångsvåg som Sverige rider på nu. Och Jon bidrog väldigt mycket till att det gick så bra, säger ”Tickan”.
Spelmässigt?
– Väldigt snabb och väldigt tuff att möta, med sin power. Kanske att han saknade lite av finessen för att ta det sista stora klivet. Men totalt sett, ett riktigt föredöme och såklart: En väldigt bra spelare.
På världsrankingen nådde Jon Persson en 38:e-plats som högst.
Då ska man komma ihåg att han under flera säsonger drogs med de skador Sören Ahlén var inne på. Då var det såklart svårt att göra sig själv rättvisa.
– Först var det ryggen. Sedan axeln och höften. Jag försökte, men hade otroligt ont. När jag låg på mage kändes det någorlunda okej. Annars inte, säger Jon Persson.
Beslutet att tacka för sig i landslaget handlade emellertid inte om att kroppen sade ifrån.
Jon Persson i rollen som assisterande coach i samband med lag-VM i Busan, Sydkorea, 2024. Foto: Manfred Schillings
Till lag-EM i Malmö togs Jon ut som femma, men fick också frågan om han kunde tänka sig att vara assisterande förbundskapten åt Jörgen Persson. Den kom också igen inför VM i Sydkorea och efter en stunds betänketid valde Jon att tacka ja.
Då hade redan tanken på att växla ned börjat gro.
– Efter VM i Sydafrika hade jag ett snack med Jörgen om att jag funderade på att sluta. Jag kände att det började bli dags. Det var då frågan om assistentrollen kom upp.
Hur var det att få den?
– Hedrande, men såklart lite annorlunda. Jag hade ju knappt slutat lira själv i landslaget och hade också varit så tätt ihop med de andra spelarna väldigt länge. Vad skulle de tycka? Så jag frågade farsan om råd.
Vad sa han?
– Han vände på det. ”Vad hade du tyckt om någon av de andra hade fått den rollen?”. Det hade ju varit fantastiskt, så jag bestämde mig för att köra. Och jag fick ju även samma uppdrag till OS i Paris.
Om det blir någon fortsättning i den nya ledarrollen är dock oklart.
Jon Perssons kontrakt med franska Angers i Pro A sträcker sig fram till 2025, men själv hoppas han på en fortsättning. Antingen där, eller i någon annan liga ute i Europa.
– Nu när jag slutat i landslaget blir det ju inte alls lika mycket resande, vilket gör att jag kommer att kunna fokusera mer på klubblaget. Längre fram? Jag har lovat Gösta Lööf (legendarisk eldsjäl i Söderhamn) att spela ett år i Suif. Det löftet måste man ju hålla till storchefen.
Att Jon Persson trivs i Hälsingeklubben råder det inga tvivel om. Han gjorde debut i Pingisligan 2005 och är rotad i stan sedan länge.
Laget före jaget. Jon Persson på bänken tillsammans med bland annat dåvarande förbundskapten Peter Blomqvist. Foto: SBTF
Men Peter Blomqvist, en av flera starka krafter i Suif, håller med om Jon kanske borde ha lämnat föreningen för sin egen utvecklings skull.
Men så var det ju det där med skadorna.
– Han hade ju läge någonstans kring 2009-2010, men det var då det började krångla för honom. Och då tror jag att han tjänade på att vara kvar hos oss. Vi hade ett tålamod som jag inte är säker på att så många andra klubbar ute i Europa skulle ha haft. Men hade han fått vara frisk – då håller jag med om att han borde ha rört på sig.
Vad har du annars för känslor för Jon?
– Han kom in i den starka gemenskap som finns här uppe, direkt. Jon är ju väldigt social av sig och gillar att vara bland människor. Som spelare har han faktiskt nått så långt som jag trodde att han skulle kunna göra och vill han fortsätta som ledare ser jag inga hinder för att han inte skulle kunna göra även det på en hög nivå. Men då tror jag att han behöver trappa ned på sin egen pingis först.
Och där är vi alltså inte än. Jon Persson hoppas som ni vet på ytterligare ett par år i hetluften, men ändå. Sedan då? När racket väl ligger där på hyllan?
– Då blir det nog något inom pingisen. Jag gillar ju sporten och jag tycker om att hjälpa ungdomar. Men vi får se. Man vet aldrig var livet tar vägen.
Svensk pingis framtid. Hur ser du på den?
– Jag hoppas att vi kan ta tillvara på framgångarna vi haft ett tag nu. Att fler börjar spela och att klubbarna har möjligheten att ta hand om de som vill prova på vår idrott. När det gäller topplirarna och deras vardag finns det ganska mycket att säga. Jag är inte jättepositiv till utvecklingen inom WTT och det tuffa spelschema som krävs för att åka runt och försvara rankingpoäng, till exempel. Det går ut över klubbarna och behöver nog ses över.
Även ekonomiskt påverkar det nya systemet spelarna. Jon Persson konstaterar att han själv är en i mängden som fått bekosta vissa internationella tävlingar själv.
Samtidigt menar han att stöttningen från Svenska Bordtennisförbundet har varit omistlig för att bli så bra som han blev.
– Definitivt. Det är väl klart att alla vill ha mer pengar att röra sig med, men utan landslaget hade jag aldrig nått så långt som jag gjorde. Inget snack om den saken. Det är mer den nya tävlingsmodellen som jag vänder mig mot.
Om vi ändå landar på hemmaplan, på Hasselstigen i Söderhamn, finns det där något helt annat som kräver Jon Perssons uppmärksamhet: Ettårige sonen Matheo. Förmodligen vänsterhänt.
– Haha, det är inte helt säkert, men vi tror det. Bollkänsla? Inte omöjligt.
En sista fråga: Du gick själv ut på sociala medier och avslöjade att du avslutar landslagskarriären. Hur är känslan nu, när beslutet sjunkit in?
– Lite vemodigt. Det har ju varit en stor del av mitt liv under en lång tid. Samtidigt känner jag stolthet. När jag tänker tillbaka på allt var det nog inte så dåligt gjort av en grabb från lilla Norsjö.
Författare: Michael Sandsjö
Jon Persson
Ålder: 37 år.
Från: Norsjö.
Klubbar: Norsjö IF, Stratos Enköping, Söderhamns UIF, Les Loups d’Angers, Frankrike.
Främsta meriter: VM-brons i lag 2018, två EM-brons i dubbel, EM-brons i lag 2019, EM-guld 2023 i lag. SM-guld i singel 2016, SM-guld i lag 2010, två SM-guld i dubbel.