När svensk bordtennis gick in i perioden 2006–2015 hade sporten bakom sig närmare tre decennier av internationella framgångar. Waldner och Persson var fortfarande aktiva på högsta nivå, men den generation som hade dominerat svensk och internationell bordtennis sedan slutet av 1980-talet började närma sig slutet av sina karriärer. Samtidigt stod svensk bordtennis inför ett av sina största generationsskiften någonsin.
Perioden kom därför att präglas av omställning. Nya spelare skulle etableras, organisationen utvecklas och svensk bordtennis hitta sin plats i en allt mer globaliserad och konkurrensutsatt idrottsvärld.
De sista åren med världsstjärnorna
Även under 2000-talets första decennium fortsatte Waldner och Persson att vara svensk bordtennis främsta internationella namn.
Den mest uppmärksammade prestationen kom vid de olympiska spelen i Peking 2008, där Persson tog sig hela vägen till semifinal i herrsingel och slutade fyra. Som 42-åring visade han att svensk bordtennis fortfarande kunde hävda sig på den allra högsta nivån.
Persson fortsatte dessutom att representera Sverige internationellt och deltog vid de olympiska spelen i London 2012, vilket innebar hans sjunde olympiska deltagande.
Samtidigt avslutade Waldner successivt sin internationella karriär efter mer än två årtionden som en av världens mest uppmärksammade bordtennisspelare.
Nya spelare tar ansvar
Parallellt med att de stora stjärnorna trappade ned växte en ny generation fram.
Jens Lundquist etablerade sig som en av Sveriges ledande herrspelare och blev en viktig landslagsprofil under perioden. Pär Gerell representerade återkommande Sverige vid EM, VM och internationella tourtävlingar och tillhörde under flera år landslagets mest etablerade spelare.
Under samma period tog Robert Svensson, Mattias Karlsson, Kristian Karlsson och Jon Persson allt större plats i landslagsverksamheten. Tillsammans med Lundquist och Gerell bildade de kärnan i det lag som successivt skulle föra svensk herrbordtennis vidare efter Waldner- och Perssongenerationen.
Mot slutet av perioden började även Anton Källberg etablera sig som en av svensk bordtennis mest lovande spelare och tog sina första steg mot den internationella eliten.
Även om medaljerna inte längre kom lika regelbundet som under de föregående decennierna fortsatte Sverige att vara en nation att räkna med inom europeisk bordtennis.
Ett nytt lyft för dambordtennisen
Damsidan blev ett av svensk bordtennis mest positiva områden under perioden.
Under de första åren byggde landslaget vidare på den generation som etablerats under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. Sandra Johansson, Marie Olsson samt tvillingsystrarna Carina och Susanne Jonsson utgjorde under flera år en viktig del av damlandslagets verksamhet och bidrog till att upprätthålla Sveriges ställning i europeiska mästerskap.
Därutöver kan spelare som Marie Persson och Malin Pettersson nämnas, som bidrog till att ge svensk dambordtennis en stabil elit och en betydande nationell bredd.
Periodens största internationella framgång kom genom Li Fen. Efter flera framgångsrika år inom svensk elitbordtennis vann hon EM-guld i damsingel 2013 och blev därmed Sveriges första kvinnliga europamästare sedan Marie Svenssons triumf i Birmingham 1994.
Vid sidan av Li Fen etablerade sig Matilda Ekholm som en av Sveriges ledande damspelare. Under flera år representerade hon Sverige vid EM, VM och internationella tourtävlingar och utvecklades till en viktig ledargestalt i landslaget för en lång tid framåt.
Mot slutet av perioden började dessutom nästa generation göra avtryck. Linda Bergström, Jennifer Jonsson, Stina Källberg och Daniela Moskovits tog sina första steg i senior- och landslagsmiljöerna och lade grunden för den utveckling som skulle följa under nästa årtionde.
Svenska elitmiljöer i förändring
Klubbarna fortsatte att vara en avgörande del av svensk bordtennis utveckling.
Klubbar som Söderhamns UIF, Halmstad BTK, Eslövs AI BTK, Falkenbergs BTK, BTK Rekord och Spårvägens BTK spelade alla viktiga roller i elitverksamheten.
På damsidan utvecklades starka miljöer i bland annat Eslöv, Halmstad, Lyckeby, Malmöregionen och Stockholm. Elitserierna höll fortsatt hög nivå och gav svenska spelare möjlighet att utvecklas i konkurrens med både nationellt och internationellt motstånd.
Parallellt hade RIG, Riksidrottsgymnasium, i Köping startat upp 2002 och bidragit starkt till den nationella ungdomsutvecklingen.
Samtidigt blev det allt vanligare att svenska spelare representerade professionella klubbar i andra europeiska länder, framför allt i Tyskland, Frankrike och Österrike.
Ett förbund som moderniseras
Perioden präglades inte bara av generationsväxling bland spelarna utan också av en fortsatt professionalisering av svensk bordtennis.
Efter Ulf Lönnqvists långa era leddes Svenska Bordtennisförbundet av Walter Rönnmark mellan 2003 och 2013. Under hans tid fortsatte arbetet med att utveckla svensk bordtennis organisatoriskt och anpassa verksamheten till en allt mer internationell idrottsvärld.
År 2013 valdes Petra Sörling till förbundsordförande. Hon hade redan etablerat sig internationellt genom sitt arbete inom bordtennisrörelsen och inledde ett nytt kapitel i svensk bordtennis ledarskap.
På den sportsliga sidan leddes herrlandslaget under perioden av flera framstående förbundskaptener. Peter Sterneborg avslutade sin period 2006, varefter Erik Lindh tog över förbundskaptensrollen för herrlandslaget, och därefter bland annat Ulf ”Tickan” Carlsson, som fick en central roll i arbetet med att lotsa fram nästa generation svenska landslagsspelare.
På damsidan hade Thomas von Scheele en viktig roll under periodens senare del som förbundskapten för damerna och bidrog till utvecklingen av framväxande generation som följde.
Även sportchefsrollen fick ökad betydelse. Kjell-Åke Waldner var sportchef fram till 2006 och bidrog till att lägga grunden för den fortsatta elitverksamheten. Från 2011 övertogs rollen av Anders Johansson, som ansvarade för samordningen mellan landslag, elitföreningar och talangutveckling.
Samtidigt fortsatte förbundet att utveckla tränarutbildningar, ungdomsverksamhet och elitmiljöer, vilket blev avgörande för att klara generationsväxlingen.
Svensk bordtennis hittar en ny identitet
Jämfört med tidigare decennier blev de internationella medaljerna färre, men svensk bordtennis förblev en etablerad toppnation i Europa.
Samtidigt som Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson avslutade sina unika karriärer växte en ny generation fram. Li Fens EM-guld 2013 visade att Sverige fortfarande kunde nå hela vägen till toppen, medan spelare som Kristian Karlsson, Mattias Karlsson, Jon Persson och Anton Källberg började lägga grunden för framtida framgångar.
När 2015 avslutades stod svensk bordtennis inför en ny epok. De stora världsmästarna hade lämnat scenen, men sporten hade klarat generationsskiftet och byggt upp nya profiler, nya elitmiljöer och en modernare organisation.
Bild: Li Fen Foto: Manfred Schillings