Jultomten har i sedvanlig ordning smugit sig på oss och helt plötsligt så är vi där igen i den sista flämtande veckan inför jul då ALLT ska vara färdigt. I allsköns media pratas det om julstress, julhandel och julångest men egentligen borde vi se till att det handla mer om återhämtning, reflektion och att ladda batterierna. I alla fall intalar jag mig själv att det är det jag behöver mer av.
För en tid sedan hade jag det stora nöjet att få besöka pingisfabriken nummer ett i världen, Kina. Nystartade ITTF Mixed Team World Cup spelades för första gången någonsin i pandastaden Chengdu och den uppmärksamme läsaren av SBTF:s webbplats kanske har noterat att en sammanställning från själva tävlingen redan publicerats. Om inte, så kan det eventuellt vara värdefullt för den som önskar veta mer om detta evenemang eftersom texten du nu läser ska handla om lite annat smått och gott.
På tal om reflektion, som nämns i inledningen, så var det något vi som var på plats i Kina ägnade oss åt en hel del. Det är lätt när det blir så när vi ser vilka resurser det finns att tillgå i det stora landet i öst. Kärleken till bordtennisen är helt enorm och det står också klart att vi har väldigt mycket att dra lärdom av.
Laguppställningen Kina ställde på benen går naturligtvis inte att undgå att bli annat än imponerad över, kinesiska damlandslaget måste nästan vara det starkaste av alla landslag, alla kategorier.
På läktarplats började jag själv fundera på det faktum att vi i Sverige faktiskt en gång i tiden själva var de som drev utvecklingen, hur var det ens möjligt? När vi diskuterar framtid och utveckling så kommer också den oundvikliga frågan…skulle det kunna hända igen? Är det enbart en fråga om resurser? Det vi vet är att vi är cirka 10.000 svenska licensierade spelare att jämföra mot 10-15 miljoner kinesiska.
Jag hade själv förmånen att på ganska nära håll vara en del av det som skedde under senare delen av 80-talet och framåt då svensk bordtennis blev världsledande. Det talas ibland om ”den svenska modellen”. Hur skulle den bäst beskrivas? Vad var det som gjorde att Sverige blev bäst i världen och lyckades besegra mäktiga Kina? Jag tror personligen att det handlade mycket om en tro på den egna förmågan och en stark vilja att vinna bland de spelare som var våra stjärnor. Men det fanns även andra, minst lika viktiga faktorer. Nyfikenhet och kompetens i kombination var två utmärkande drag bland de tränare och ledare som styrde skutan. Jag minns det som igår när det diskuterades att backhandsidan behövde stärkas kraftigt för att spelarna inte skulle behöva springa forehand över hela bordet och därmed blotta sig och bli utblockerade i hörnen av blixtsnabba pennfattare med korta nabbar. Vidare planterades tanken på ett mycket starkare försvar, och när bordtennisövningen ”fri loop från mitten över hela bordet” infördes, var det minsann inte bara klang och jubel initialt. Likaså var inte tongångarna enbart positiva när skivstången blev en naturlig del av fysträningen. ”Man får ju ont i kneeeena”, hördes det från vissa landslagsspelare med koppling till vår kära huvudstad, sorry för detta, grabbar.
Vad jag vill komma till är att vi i Sverige var innovativa, nyfikna, och låg i framkant. Vi ledde utvecklingen med vår svenska modell.
Och, det var inte bara på landslagsnivå. Under de här åren var också vår högsta serie, Elitserien benämnd, på den tiden, en av de starkaste i världen. Samtliga lag var i princip elitmiljöer med fyra-åtta spelare tränandes i respektive klubb och alla satsade stenhårt på att bli bäst. Spelare från hela världen vallfärdade hit för att få vara en del av den. Frågan är vad det var som gav det? Och, ännu mer intressant, kan vi komma dit igen? Vad tycker DU som läsare det var som gjorde att vi blev bäst i världen och vilka förändringar skulle vi behöva göra för att komma dit igen? Vad var/är den svenska modellen för dig?
Jag har ju självklart mina egna tankar och idéer, fasen vore väl annars med tanke på mitt uppdrag.
“The past is behind, learn from it. The future is ahead, prepare for it. The present is here, live it.”
Kloka ord, icke tu tal om det. Och, lite som vår kapten på herrsidan, Jörgen Persson, sade, ”vi får inte glömma att vi varit bäst i världen, något bra måste vi ju ha gjort”. Däri ligger det mycket.
Och, missförstå mig rätt. Vi är bra. Bäst i Europa på herrseniornivå, för bövelen.
För mig är utbildning nyckeln. Rätt mindset måste planteras hos de som ska forma, fostra och leda de spelare som ska representera våra landslag och kämpa om medaljerna på framtida mästerskap. Vikten av kunskapsöverföring pratar damernas förbundskapten, Tobias Bergman, om, och det är precis vad det handlar om. Men också ödmjukheten och förmågan att ta till sig nya rön, vara lyssnande och förstå att vi inte själva har all kunskap. Vill jag vara lite elak så är det ganska många tränare som gärna tar på sig demontränarhatten dagen efter den egna spelkarriären avslutats. Detta utan att ha förskansat sig tillräckligt med kunskap via utbildning. Att vara tränare och ledare idag är komplext, det är mycket kunskap som ska på plats bakom pannbenet, inte bara backhand-forehand.
Av just den anledningen är vårt arbete inom svensk bordtennis med utbildning ett av de absolut viktigaste. Jag har vid ett flertal tillfällen tjatat om vikten av kunskap. Våra utbildningar ska kunna skapa tränare/ledare som både ska kunna lotsa våra bästa spelare till mästerskapsmedaljer, men även ha förmågan att skapa en kärlek till vår idrott bland nya utövare. Nej, det är ingen enkel målsättning, men så vi tillhör också världseliten. Då får vi sticka ut hakan och önska lite, och det är ju trots allt snart julafton.
”Education is our passport to the future, for tomorrow belongs to the people who prepare for it today.”
Kanske har det varit ett lite för tydligt elitfokus i texten du just plöjt dig igenom, det må vara hänt. Dock är det en angelägen fråga om jag tycker vi måste adressera. Att vi idag är där vi är måste vi prata om och ta fatt i – ett omtag, kanske? Exempelvis avgjordes Ungdoms-VM i Slovenien utan svenskt deltagande vilket inte är något annat än rent oroväckande. Utmaningen är stor och det finns, tyvärr, ingen quickfix. Hårt arbete över tid är det som behövs. Vi får inte glömma att Jörgen, J-O och övriga spenderade otaliga träningstimmar på plats i Kina och fick massor av stryk innan den där magiska aftonen 1989 i Westfalenhallen i tyska Dortmund när den kinesiska muren revs.
Vi behöver våga prata om elitidrott och hur vi ska nå resultat dessutom, för erkänn, visst var det roligare att besöka bordtennis-EM i Malmö med Sverige som medaljkandidat på både dam- och herrsidan?
Avslutningsvis skulle jag vilja rikta ett stort tack till hela pingissverige, personal, styrelse och samarbetspartners för era fantastiska insatser. Ägnar ni lite tanke till raderna ovan mellan knäck och dopp i grytan och kommer på något genialt så är jag alltid idel öra.
God Jul och Gott Nytt År!
Här kommer en julhälsning från några av medarbetarna på Svenska Bordtennisförbundet som berättar om sina bästa minnen från 2023: