För några veckor sedan arrangerades Special Olympics i Berlin. Sverige hade två uttagna spelare, Ester Hultman och Tobias Hansson där Tobias lyckades få med sig ett silver. Läs mer – Silver till Tobias i Berlin.
I bordtennistruppen fanns även ledaren och Esters pappa Richard Hultman som nedan delar med sig av en oförglömlig upplevelse.
”Det är svårt att förklara för en som inte begriper” sa Ingemar Stenmark i en legendarisk intervju. Han hade ju rätt då, och det stämmer fortfarande……
Trots att vi i pingislaget var på flera möten och förläger med hela Sverigelaget hade vi svårt att ta in vad vi skulle få uppleva. Det är helt enkelt svårt att förstå för en som inte begriper…..eller har varit med förut.
Special Olympics World Games är världens största idrottsarrangemang för personer med neuropsykiatrisk funktionsvariation och samlar 7000 idrottare från 190 olika nationer. En jätteoperation och logistikövning där den tyska organisationen oftast visade sig från sin goda sida, även om arrangemang av den här storleksordningen såklart drabbas av väntetider, ändrade planer, kommunikationsmissar, köer och logistikproblem. Jag misstänker att det är saker som man får tugga i sig när man får chansen att vara med på liknande evenemang.
Veckorna började för hela Sverigelaget med förläger i gemytliga Lubeck där vi blev väldigt väl omhändertagna av staden. Borgmästaren själv såg till att vi skrevs in i den speciella gästboken, vi bjöds såklart på marsipan som är en lokal specialitet, och guidning i den medeltida staden. Vi hann också med några träningspass som de lokala klubbarna hjälpte oss med. Alla inblandade var så trevliga, intresserade och hjälpsamma, och vi gjorde såklart vad vi kunde för att visa vår tacksamhet mot våra värdar och värdinnor.
Berlin framstod verkligen som den internationella storstad den är efter förlägret i Nord-Tyskland; bilköer, fullt med folk, internationella businessbyggnader sida vid sida med en alldeles speciell Berlin-bohem-stil. Helt klart en intressant kontrast till Lubeck!
Eftersom Special Olympics är en organisation som arbetar med breddidrott är arrangörerna måna om att skapa ”finalgrupper” med jämbördiga motståndare. Därför började pingistävlingarna med divisioneringsspel enligt ”Swiss ladder”-systemet. Både Tobias (åldersklassen herrar över 30 år) och Ester (åldersklassen damer 15-17 år) spelade stabilt och vann 4 av 5 matcher, därmed hade båda kvalat in till högsta divisionen i sina respektive åldersklasser.
Våra familjer hade kommit ner för att heja och stötta lagom till turneringsstarten, därför var helt perfekt med två vilodagar efter divisioneringsspelet, då vi passade på att turista och titta på några av alla de andra tävlingarna som pågick. Kul både att se staden med all nutidshistoria och fantastiska museer och inte minst Olympiastadion och Messe Berlin som byggdes till den beryktade Olympiaden 1936.
Mot slutet av andra veckan drog det ihop sig till finalserie för singelklasserna. Tobias fortsatta ett prestera på hög nivå och gick till final mot ungraren Tamas Kiss. Där blev motståndet ganska tufft och efter en bitvis mycket underhållande match avgjorde Tamas med 3-1 i set.
I damklassens division 1 genomfördes finalspelet i en 4:a pool, alltså ingen regelrätt finalmatch. Ester, som var ganska påverkad av den livliga och entusiastiska publiken, tappade lite av sitt spel men lyckades ända vända ett 0-2 underläge och pressa fram ett femte set mot totaltvåan Reem Youssef från Egypten. Ester som slutade på fjärde plats var trots allt mycket nöjd med sin insats i sin första stora, internationella turnering.
Innan vi åkte hem väntade avslutningsceremonin som genomfördes kring Brandenburger Tor, en av stadsportarna till det historiska Berlin och som fortfarande står kvar efter bombningarna under 2:a världskriget. Avslutningen var ett lite enklare arrangemang än den storslagna invigningen, jag tror att vi alla var tacksamma över det efter två intressanta och intensiva veckor.
Jag tänker att för våra idrottare, med sina speciella förutsättningar, är detta ett stort, och ibland kanske överväldigande äventyr som kan vara lite besvärligt i vissa stunder där det mesta är ganska annorlunda mot vardagen hemma. Men i slutändan är jag helt säker på att alla är jättenöjda och stolta över sitt deltagande och sina insatser. Och vem skulle inte känna sig både stolt och lyckligt över att få vara huvudperson och bli hyllad på en fullsatt Olympiastadion under invigningsceremonin?
/Richard Hultman
Foto: Special Olympics Sverige
Dag för dag: Sammanfattning