32 | PINGIS 4/2025 | årskrönika | THOMAS BUZA | För ett ganska stort antal år sedan befann jag mig med bättre hälft och svärföräldrar på semester på ett hotell i Turkiet där det också fanns ett pingisbord. Trots att det var slitet, med vågigt och frasigt nät, nyttjades det flitigt av besökarna. Med fördel utmanades en av servitörerna som mer än gärna spelade av de stackars turisterna både det ena och det andra. En dag hade övriga i familjen gått upp på rummet för lunch och jag var ensam kvar vid poolområdet. Jag gick förbi bordet och kunde inte låta bli att studsa bollen på ett av racketarna. Servitören hade ögon i nacken och högg direkt, ”wanna play match?”. Efter några bollar insåg jag att det trots min begränsade begåvning inte var någon större utmaning att betvinga honom. Jag erkände att jag kanske spelat en del i mitt tidigare liv på hygglig nivå och att det därmed skulle vara svårt för honom att vinna om han nu inte spelat själv ”på riktigt”. Servitören lyste upp och undrade då om jag ville utmana hotellet okrönte kung, bartendern, tillika servitörens boss. Sen upp till lunch var jag redan men en utmaning som denna var svår att backa från. Bartendern, en klockren kopia av Al Pacino, var mäkta ointresserad av att spela med ytterligare en sopig turist i flip-flops men gick motvilligt med på en match efter tjat från sin yngre kollega. ”Ok, I only play for cocktails. One match, five cocktails”. Han hade eget racket och det fanns absolut inte en gnutta tvivel hos honom att han skulle vinna matchen enkelt. Hans spelstil var sliskig och hans racket, med gummiplattor som förmodligen spenderat merparten av sitt liv i medelhavssolen, gjorde att bollarna slingrade sig fram över den gröngråa bordsytan. Som tur var fanns det racketar i gömmorna med hyggligt bett kvar i gummiplattorna. Det tillsammans med en del gamla servekunskaper räddade mig till slut. BartenderAl var sur som en citron. Rejält försenad och genomsvettig kom jag till lunchen och det var inte direkt uppskattat. Dock med en seger i bagaget. Vad går det att dra för slutsatser av denna märkliga historia? Jo, jag vill tro att många pingisspelare känner igen sig i situationen ovan. Träffar vi som aktiva pingisspelare på någon som i sin ungdom spelat mycket på fritids, har meriter från skol-DM, Bästa Fyran eller liknande, så tror de sig ha en god chans mot en ”riktig” spelare – de var ju bra i sin ungdom. Jag vill också hävda att det dessutom är lite unikt för vår idrott. Tveksamt om det skett i exempelvis höjdhopp. Slutsatsen i slutsatsen blir till vår fördel – alla kan spela pingis. Och häri ligger också en viktig del av vägen mot ökad tillväxt. Under året som gått har svensk bordtennis vuxit, och växer fortsatt, så det knakar. Årets förbund 2024 går nu mot en magisk gräns, 18,000 licenser, vilket i princip är en fördubbling om vi backar till nivåerna vi låg på före pandemin. Fantastiska siffror som självklart till stor del ska tillskrivas de fina framgångar våra landslagsspelare skämt bort oss med. Tittar vi på återväxten efter Stina, Linda, Truls, Anton med flera finns det såklart utmaningar. Nu gäller nu att vi alla tillsammans, elitmiljöer, förbund, kunniga gummor och gubbar, kraftsamlar för att skapa så goda förutsättningar – och spelarutvecklingsvägar – som möjligt för att kunna hänga med övriga nationer. Utvecklingen går som många vet med blixtens hastighet. Organisationsmässigt befinner sig svensk bordtennis också så här i slutet av sitt första sekel vid ett vägskäl. En mycket intensiv evenemangsperiod har nu nått sin kulmen och det är dags att utvärdera och dra upp riktlinjer för kommande år, med eventuellt nya evenemang och mästerskap. Förutom det finns ett uppdämt behov av att utveckla vår kärnverksamhet och stötta våra distrikt och föreningar så vi kan maximera den pingisboom som råder. Utmaningen är dock att mekanismerna hänger ihop. Att Säsongen 2025/2026 bromsar nu in för halvtidsvila. Ett omtumlande 2025 går mot sitt slut och det är dags att fundera över vad som står på programmet inför andra halvek och det nya året. Samt berätta en liten historia. TEXT: THOMAS BUZA, FOTO: WTT, MANFRED SCHILLINGS HALVTID OCH FRAMTID… …men spelar Al Pacino pingis fortfarande?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=