20 | PINGIS 4/2025 | pingissyster | UNGDOM | ligger mig närmst om hjärtat, så det kändes naturligt att utgå från det i mitt projekt. När jag var yngre och spelade så slutade jag, precis som många andra, i mitten av tonåren. Jag kände att gemenskapen inte fanns kvar, och tror att många tjejer upplevt samma sak. När Fredrica hittade tillbaka till pingisen några år senare så såg hon stora tjejgrupper med framförallt yngre tjejer, och såg tydligt hur det fanns en stor gemenskap som hon gärna haft när hon spelade. Hon ville göra något för att bidra till att den kan hålla i sig även när tjejerna blir lite äldre, och det blev kärnan i hennes projekt PingisSyster. – Det första steget var att göra en enkät som riktade sig till tjejer mellan 10 och 17 år. Det är i den åldern jag misstänkte att många slutar för att de känner att det fattas sociala incitament att fortsätta spela, och resultaten stöttade den hypotesen. Alla får synas och höras När Fredrica fått in resultatet från sin enkät bestämde hon sig för att hon ville skapa läger för tjejer mellan 10 och 17 år, där fokuset låg på att alla skulle bli sedda och vara en del av en grupp. Där många läger, vilket Fredrica betonar är naturligt och ofta bra, fokuserar på hård träning och utveckling i bordtennis ville hon att deltagarna på PingisSyster skulle få ett läger där de primärt har roligt, blir sedda och känner sig som en del av en gemenskap. De tränar självklart också pingis och tränarna gör sitt yttersta för att hjälpa dem utvecklas, men ännu viktigare är att de åker därifrån med en känsla av att de fått nya vänner och haft kul i pingishallen. – Utöver träningspassen, där alla fick individuella tips och pepp, så hade vi workshops där vi diskuterade ämnen som psykisk ohälsa och känslor relaterade till idrottande. Det var uppskattat, och även där blev lägret en möjlighet för tjejerna att känna sig sedda och lyssnade på, berättar Fredrica. Det blev fyra intensiva dagar i Servehallen i Laholm, där aktiviteterna utanför pingisträningarna var uppskattade och bidrog till en trivsam stämning i gruppen, vilket i sin tur gjorde att spelglädjen också höll sig på en hög nivå. – Jag hade räknat med 10 spelare, så att vi blev 24 var en riktig succé. Gemenskapen, det huvudsakliga målet, spred sig långt utanför träningarna eller ens de andra aktiviteterna, och jag tror det gjorde mycket att vi sov tillsammans i hallen också. Det blev ingen uppdelning baserat på HJÄLP SOM DELTOG.VUtöver Fredrica även Louise Källström och Beatrice Bjäremo som tränare, för att säkerställa att varje spelare blev sedd och fick individuella tips under lägret. SAMMANHÅLLNINGEN HÖLL I SIG.VSammanhållningen höll i sig bortanför lägeraktiviteterna, och Fredrica tror att den gemensamma “sovsalen” var ett framgångsrecept för just detta.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjQ4NjU=