Pingis nr 02-2022

34 | PINGIS 2/2022 PINGIS 2/2022 | 35 Han böjer sig djupt och smidigt varje gång han ska returnera en serve; så djupt att ögonen tycks vara i linje med bordsytan, alltså inte mer än 76 centimeter över golvet. I loop-mot-loop-dueller drar han minst lika hårt med back- hand sommed forehand, vilket ständigt överraskar motspelarna. När han själv servar spänner han först ansiktet i ett grin; sen kastar han bollen högt högt upp i luften, så som en del kineser gjorde på 1970-talet. När han returnerar med sin backhand kommer ofta en tjeck-flipp så effektiv att motstån- daren längtar efter att slippa serva. Hugo Calderano skiljer ut sig vid bordet. Han går sin egen väg. Han har ett eget sätt att tänka, en egen strategi för hur han ska nå målet att vinna ett OS-guld i singel. OS-medalj Sin speciella talang visade Hugo när han 2014 tog brons vid Youth Olympic Games i Nanjing, Kina. Helt oväntat var OS-medaljen inte, eftersom han redan ett halvår tidigare slagit sig in bland de 100 bästa på världslistan. Fyra år senare, i november 2018, var han som första sydamerikan uppe bland topp 10. I backspegeln, hur såg resan från 100 till topp 10 ut? – När jag blev topp 100 hade jag inget speciellt mål att nå topp 10. Mitt fokus var bara att bli bättre, rankingen kom verkligen i andra hand. Fast jag är stolt att jag och mitt team har haft disciplinen att göra jobbet att nå dit och att stanna kvar där i mer än tre och ett halvt år nu. – Till skillnad från många asia- tiska spelare som började spela organiserat väldigt tidigt, har jag inte samma tekniska bas. Fast jag växte upp i en sportfamilj. Jag spelade mycket volleyboll och tävlade i friidrott, vilket gjorde att min kropp blev snabb, flexibel och explosiv. Min teknik vid bordet var inte den bästa, men min fysik har kompenserat det. Och sedan jag flyttade till Ochsenhausen 2013 har jag jobbat på fysiken, i nära samarbete med min fyscoach Mika Simon, för att utveckla den delen av träningen. För att bli star- kare så min kropp klarar av hård träning över tid. Och så hade jag fantastiska trä- nare för spelet vid bordet i Michel Blondel och Jean-René Mounié. | BRASILIENS BÄSTA SPELARE NÅGONSIN | internationellt | Upptäcker saker Om styrkan, smidigheten och fysiken är en pelare som lyfter hans pingis så är sökandet en annan. – Ja, jag upptäcker saker, ut- forskar saker. Därifrån jag kom- mer var det en nödvändighet. Eftersom det inte fanns någon struktur för pingis i Brasilien var jag tvungen att lära mig saker på egen hand. I början spelade jag bara matcher, vilket tränade mig i att tävla och att vinna. Jag tänkte ut grejor, testade vad som funkade och vad som inte fun- kade. Jag tror det var bästa sättet att lära mig. Jag gjorde mina egna misstag och min hjärna job- bade på hur jag skulle ändra så det blev rätt. Så den ostrukturerade oorganiserade pingismiljön gav utrymme och frihet. Hugo var sin egen mästare från tidig ålder. Han gillade det mycket och gil- lar det fortfarande. Han njuter av den kreativa processen, att hitta lösningar på utmaningar han ställs inför. Det är i upptäck- andet och kreativiteten och att anta utmaningar som källan till hans drivkraft och energi verkar ligga. Var det skälet till att du valde att satsa på just pingis? – Nej, jag insåg att jag var för kort för att bli en riktigt bra volleybollspelare! Hugo brister ut i ett skratt som går rakt igenom datorskärmen där vi sitter i vårt digitala samtal. – Allvarligt talat så gillade jag pingis bättre för att jag genom den fick tillfälle att åka på inter- nationella tävlingar redan i tidig ålder. I pingisvärlden mötte jag mängder av trevliga människor som jag kunde socialisera med, umgås med. – Bordtennis är också en mer komplex sport än volleyboll. Det är mer att upptäcka, mer att un- dersöka. Den dag jag inte längre kan hitta nya saker i mitt spel så lägger jag av direkt. Så vad är det du undersöker just nu? – Det kommer naturligt i ögon- blicket. De bästa sökarna vet inte exakt vad det är de letar efter. De undersöker helt enkelt. Det är ett förhållningssätt som finns där hela tiden. Hugo säger att han generellt talat jobbar på att fortsätta spela så aggressivt, optimistiskt och glädjefullt som möjligt. Fast att han försöker göra det närmare bordet. Allt för att kunna slå de kineser som ligger före honom på rankingen. Ibland händer det, som när Hugo slog Fan Zhendong 4-2 i kvartsfina- len av World Tour Grand Finals 2018. Men oftare slutar det som i ITTF-finalen i Zhangzhou mot Fan häromåret – 1-4. – Jag hade bra läge i tre av seten som jag förlorade där, men lyckades inte ta dem. Fan är stark, snabb och smart. Det svåra är att repetera den nivå som krävs för att slå honom. Han är så säker! Det är möjligt för mig att konkurrera på den höga nivån, fast bara i något eller några set. Därför är det svårt att slå honom och de andra bästa kineserna i bäst av sju set. Och därför måste jag jobba på att kunna spela aggressivt, ta initia- tivet och bestämma matchbilden över längre tid, under en större del av matchen. Man vinner i ensamhet Vi säger adjö och vinkar genom skärmarna. När Hugo försvinner i skärm-mörkret poppar två ord upp i mitt huvud: frihet – sö- kande. Friheten att söka, att söka för att nå frihet. Att äga sin egen process och att ha det yttersta ansvaret i sin egen hand är ett måste för att kunna vandra den stenfyllda vägen ända till top- pen. Som han själv formulerar det: ”Man vinner i ensamhet och man förlorar i ensamhet. Det är bordtennisens villkor.” n TEXT: JENS FELLKE, FOTO: ITTF/WTT Hugo Calderano är en av världens högst rankade pingisspelare, vilket i sig är en bedrift. Och den blir onekligen ännu större om man betänker att Hugo är född och uppvuxen i Brasilien, som aldrig tidigare haft en spelare på den nivån. Hugo Calderano – sökaren STILSTUDIE. Hugo Calderano har sitt eget sätt att tänka, sin egen stil och sin egen strategi som handlar om att spela aggressivt, optimistiskt och inte minst med ”brasiliansk zamba-glädje”. OS-MEDALJ. Drömmen för Hugo Calderano är att vinna en OS-medalj av ädlaste valör. Ett steg på vägen var bronset vid ungdoms-OS i Nanjing, Kina år 2014.