Pingis nr 01-2021

22 | PINGIS 1/2021 Före världsmästerskapen (VM) i Wien 1951 hittade österrikaren Waldemar Fritsch ett ungefär tre millimeter gummiliknande ma- terial i sin källare. Han limmade det på sin pingisracket och fann att bollen drog iväg med en sorts katapult från gummit när han spelade. Jämfört med de ”trä- plankor” – trästommar med ett tunt lager gummi med nabbarna utåt (soft) – som var standard vid den här tiden, fick herr Fritsch bollen att flyga otroligt fort över nätet. Under VM-turneringen överraskades motståndarna och han var sensationellt obesegrad i lag, men lyckades inte utnyttja sin revolutionerande racket så att det ledde till medalj i singel. Pingisen professionaliseras Året därpå, 1952, använde ja- panen Satoh en mer sofistikerad gummiplatta och vann herrsing- eln på VM i Bombay, ”Bomben i Bombay”, som Gunnar Ollén då skrev i denna tidning. Ökningen av skruv och fart var förvånande, det nya materialet underlättade attackslag. Det skapade genast en ny utmaning för spelarna, som var tvungna att röra sig och slå mycket snabbare för att maxi- mera gummits potential. Plötsligt behövde man ha en stark kropp, snabba ben och en skicklig of- fensiv slagteknik baserad på att kunna avgöra duellerna med forehandsmash. Japanerna klarade paradigm- skiftet bäst. Med intensiv och systematisk träning sex-sju timmar per dag drog de upp bordtennisen till en ny utveck- lingsnivå, vilket innebar att den blev professionell före de flesta andra sporter. Japanerna regerade världs- pingisen under större delen av 1950-talet, fast i slutet av decen- TEXT: JENS FELLKE, BILDER: ITTF, JENS FELLKE, SBTF, NOBORU KONNO Herrbordtennisens utveckling är en ständigt pågående interaktion mellan spelarnas prestationer, materialtillverkarnas produkter och det internationella förbundets regelverk. Även slumpen har haft stort inflytande på denna pingisens evolution. Herrbordtennisens HISTORISKT RACKET. Ogimuras racket.